Herr talman! Jag uppskattar att Anna-Lena Sörenson begärde replik så att jag får möjlighet att utveckla den stora skillnaden.
För det första vad gäller de riktade statsbidragen sa jag två gånger i mitt anförande att båda regeringarna, alla regeringar, har varit lika goda kålsupare. Det förekom alldeles för mycket av riktade statsbidrag även under alliansregeringens tid. Därför tycker jag att det hade varit en fördel om både den förra alliansregeringen och den nuvarande rödgröna vänsterregeringen hade kunnat ta till sig Riksrevisionens kritik och säga: Det här måste vi göra någonting åt. Det här är inte ett bra sätt att styra svensk hälso och sjukvård.
Vi säger inte helt nej till riktade statsbidrag. De behövs i vissa speciella fall. Men om man går på Riksrevisionens påpekande, vilket utskottets majoritet nu gör, får man ett tydligt ramverk för hur de ska användas och när de ska användas.
För det andra handlar ett av de viktigaste beslut vi fattar här i kammaren om hur vi ska se till att kommunsektorn har tillräckligt stora ekonomiska resurser. Där är det bara att läsa boksluten för den svenska offentliga ekonomin. Där framgår tydligt att ja, skatterna sänktes med 140 miljarder under perioden 2006-2014. Men 2014 hade vi all time high vad gällde skatteintäkter i Sverige. För kommunsektorn var det plus 200 miljarder på intäktssidan. En del av det var de generella statsbidragen, som ökade med 40-45 miljarder, men en betydande del av det ekonomiska tillskottet handlade om att fler människor kom i arbete.
Det är detta som är själva grunden för hur vi stöttar hälso och sjukvård i Sverige, inte de riktade statsbidragen - som nu har tagits till en ny höjd i det att den nuvarande regeringen använder dem som ett sätt att köpa Vänsterpartiets röster genom att låta Vänsterpartiet diktera vad som är de stora medicinska behoven just precis nu. Det är beklagligt.