Herr talman! Jag skulle vilja börja med att korrigera bilden av hur det var under den gamla regeringens tid som Anders W Jonsson började med. När man lyssnar på företrädare för allianspartierna kan man ibland tro att det var den riktiga guldåldern för välfärden i Sverige.
Men fakta kvarstår: Man sänkte skatter med 140 miljarder. Man hade en arbetslöshet när man lämnade ifrån sig makten som var högre än när man tillträdde. Man hade färre anställda i den offentligt finansierade välfärden än efter krisen på 90-talet. Man lämnade ett underskott i statsfinanserna efter sig.
Allt det här lämnade stora revor i välfärden, som den nuvarande regeringen gör allt för att laga. Man satsar 10 miljarder i det här årets budget i generella statsbidrag som kommuner och landsting kan använda för att laga de här revorna och för att utvecklas i framtiden. Man har aviserat minst 5 miljarder för 2018 för att bland annat utveckla sjukvården, primärvården och andra delar av välfärden.
Anders W Jonsson ondgör sig mycket över de riktade statsbidragen. Då måste frågan ställas om den här guldåldern då Anders W Jonsson var med och kunde utöva stort inflytande. Jag tror att han till och med var ordförande i socialutskottet och sitt partis sjukvårdspolitiska talesperson. Varför utövade ni då inte ert inflytande för att rätta till bristerna när det gällde de riktade statsbidragen? Det hade ju funnits all möjlighet i världen att göra det.