Fru talman! På regeringens rapport om krigsmate-
rielexporten har Vänsterpartiet, som vi alltid brukar
ha, en motion. Den omfattar i år 26 förslag till beslut.
13 av dem omfattar länder som vi inte anser ska vara
tillåtna för svensk export av krigsmateriel. Utskottet
har inte gått in i detalj i de här motionsyrkandena utan
har avslagit allihop med hänvisning till det svenska
regelverket.
Jag vill i alla fall lyfta fram två frågor som är sär-
skilt viktiga i dag.
Den ena handlar om Israel och Palestina. Kon-
flikten består i att Israel, som är den ockuperande
parten, anfaller palestinska områden, de ockuperade,
med stridsvagnar och attackhelikoptrar i ett försök -
enligt egen utsago - att förhindra fortsatta terrorat-
tacker på israeliskt område. Infrastruktur, civila hus,
barn, kvinnor, gamla drabbas hårt i denna konflikt.
Under konflikten mellan Israel och Palestina till-
verkas lastbilshytter på Volvo Lastvagnar. De ska
sedan monteras på chassin i USA och sändas till
Israel. Lastbilshytterna är specialutrustade med bl.a.
skottsäkert glas. Trots detta har ISP, efter erhållandet
av tekniska data från Volvo Lastvagnar, rubricerat
dem som civilt materiel. Men detta hindrar inte att
lastbilarna, som blir slutprodukten, kan användas som
krigsmateriel, antingen genom att de används direkt
eller genom att man gör lite förändringar. Det är ju
väl känt att fordon som levererats till Irak förändrades
så att de kunde användas som mobila avskjutnings-
ramper för missiler. Att man påpekar att vissa teknis-
ka detaljer skulle göra dem mindre användbara till
krigsmateriel är ett kryphål som visar på dubbelmo-
ral.
Fru talman! Den andra frågan jag vill lyfta fram
handlar om Indien och Pakistan.
Bofors har nu fått lov att lämna anbud på haubit-
ser till Indien. Det har sedan länge funnits en levande
konflikt mellan Indien och Pakistan. På senare tid har
konflikten eskalerat. Dagligen mullrar kanonerna i
Kashmir, och över miljonen soldater står enligt upp-
gift mot varandra vid Indiens och Pakistans gemen-
samma gräns. Samtidigt befinner sig personal från
Bofors i Indien och utbildar armén på den långskju-
tande robot som Bofors avser sälja till Indien. Om det
eskalerar ytterligare till fullskaligt krig mellan Indien
och Pakistan innebär det en betydande risk för ett
kärnvapenkrig.
På båda sidor finns vapen som är tillverkade här i
Sverige. Barn, kvinnor och män dör i dag av vapen
som är producerade på våra svenska fabriker.
Om Bofors skulle få tillstånd att exportera innebär
det att Sverige exporterar till ett land som helt uppen-
bart inte bara är indraget i en väpnad konflikt, vilket
ju i sig innebär att landet är förbjuden mottagare av
svenska vapen enligt vårt regelverk, utan att denna
konflikt faktiskt kan eskalera till fullt krig.
Myndigheterna och regeringen hänvisar till det
gamla avtal som finns mellan Indien och Sverige på
området, ett avtal som slöts 1985, och vill att vi ska
betrakta den aktuella leveransen som en följdleve-
rans. Trots att man från Indien har haft ett anbudsför-
farande med flera länder på denna order, i vilket Bo-
fors vann anbudet, betraktar regeringen nu den order
som Bofors har fått som en följdleverans kopplad till
det här avtalet. Men det är inte muttrar och skruvar vi
talar om här, inte heller kulor eller ett modernare
sikte. Det är ett nytt vapensystem!
Sverige har ett regelverk för krigsmaterielexport.
Det är bra. Vänsterpartiet vill i och för sig ha stränga-
re regler och en mer restriktiv tolkning av dessa. Men
det kan ju inte vara den enda utgångspunkten för
ställningstagande om export ska få ske eller ej i den
typ av konflikt som uppstått mellan t.ex. Israel och
Palestina. Här handlar det inte bara om att följa regel-
verket utan också om att ta ansvar för den politiska
utvecklingen i området. Och det gör man inte genom
att underlätta för den aggressiva israeliska staten att
skaffa krigsmateriel så att den kan fortsätta sina brott
mot folkrätten och mänskliga rättigheter.
Man har också ett ansvar för att Indien inte ska
kunna skaffa mer effektiva vapen i en situation som
faktiskt gränsar till regelrätt krig med Pakistan. Tro-
värdigheten för avtal måste ställas mot trovärdigheten
för ett försvar för fred och avrustning, för mänskliga
rättigheter och för förebyggande av civil konfliktlös-
ning.
Jag anser att det är bra med regler för krigsmateri-
el och övrigt materiel. Men Vänsterpartiet vill ha
strängare regler och en mer restriktiv tolkning av
dessa, som jag sade förut. Det ska också vara samma
regler för övrigt krigsmateriel som för materiel för
strid. Och vi kräver en ökad öppenhet i rapporterna,
bl.a. när det gäller vilka utförselansökningar som har
avslagits.
Som svar på de flesta av våra förslagspunkter, el-
ler alla rättare sagt, har utskottet, sorgligt nog, svarat
på samma sätt som förra året: Avslag.
Nu vill jag förena mig med Karin Enström här an-
gående betydelsen av att bekämpa handeln med lätta
vapen. Lätta vapen är ett enormt problem. FN upp-
skattar att det finns 2 ½ miljoner lätta vapen bara i de
centralamerikanska länderna. Men det finns ingen
egen produktion inom området. Alltså importeras de
eller finns kvar sedan tidigare. Den oberoende freds-
stiftelsen Foundation Areas uppger att utgifterna som
är relaterade till lätta vapen uppgår till 14 % av brut-
tonationalprodukten i regionen - detta i länder som vi
vet har stora sociala och andra problem och som
skulle behöva pengar till annat än vapen.
Lätta vapen är något som orsakar mycket lidande
och död. De är något som vi alla kan drabbas av.
Därför är en global kamp mot dessa mycket väsentlig.
Här i Sverige har vi gjort en hel del i syfte att minska
tillgången på dessa vapen. Både inom FN och OSSE
genomförs ett gott arbete genom krav på öppenhet
och transparens i vapenhandeln. Det här, fru talman,
är ett arbete som vi gärna deltar i och vill utveckla.
Vänsterpartiet har en egen reservation och fem re-
servationer tillsammans med Miljöpartiet. Vi står
naturligtvis bakom alla, men för att vinna tid yrkar
jag bifall endast till reservationerna 2 och 5.