Fru talman! Mitt exemplet från Uppsala var för ett antal år sedan, när det inte var borgerligt styre i Uppsala. Det var ett mycket uppmärksammat exempel som jag tror att många tog del av i medierna på den tiden.
Eva Olofsson säger att det är ointressant om man skulle ha haft en möjlighet att välja själv. Det tror jag absolut inte. Det är klart att om båda dessa personer hade fått bedömningen att de hade rätt att flytta in på ett särskilt boende och de tillsammans hade bestämt att de ville bo tillsammans, skulle ju deras vilja respekteras. I ett sådant läge kan ju ingen kommunal byråkrat, politiker eller ett kommunalråd säga: Nej, ni ska bo på olika ställen därför att vi av andra skäl tycker att det är lämpligt.
Men ytterst tog jag upp exemplet Uppsala därför att jag tycker att det åskådliggör ett synsätt som har rått alltför länge i svensk välfärdspolitik och i svensk äldrepolitik, det vill säga att det är någon annan som vet bäst hur den äldre vill ha sitt liv.
Stör det inte Eva Olofsson att vi har en sådan attityd till våra äldre i det svenska samhället? En människa kan leva hela sitt liv och fatta massor av viktiga beslut över sitt eget liv, men när man kommer över en viss ålder är man helt plötsligt omyndigförklarad. Är det ett samhälle som Eva Olofsson vill leva i där äldre är omyndigförklarade och inte anförtros möjligheten att bestämma över sitt eget liv?
Eva Olofsson tog upp frågan om hur situationen är i olika kommuner när det gäller antalet privata utförare, kommunala utförare och kollektivavtal.
Just detta har uppstått under det system som Eva Olofsson har stått upp och försvarat under alla år. Det är under den period då de privata äldreboendena fördubblades också inom hemtjänsten som de här problemen har uppstått. Lagen om valfrihetssystem går ut på att kommunala och privata utförare ska behandlas precis likadant. Det ska inte vara så att en kommun handlar upp hela äldreomsorgen och överlåter det på bara en utförare. Alla ska släppas in. Det är de äldre själva som ska bestämma.