Fru talman! I dag ska vi debattera och besluta om en lag som gör att vi ändrar riktning inom svensk äldreomsorg. Man ska privatisera vår svenska modell under parollen att det handlar om valfrihet. Vems valfrihet det handlar om och för vem valfriheten är viktigast är vi inte överens om mellan partierna. Är det de äldres, brukarnas, valfrihet, eller är det vårdföretagens? Kommer detta att bli en lika bra valfrihet som vi lovades när vi skulle få välja elbolag? Det skulle bli enkelt och billigt.
Vad är det som regeringen egentligen erbjuder de gamla att välja på? Är det vad man vill ha utfört eller vad just personen i fråga tycker att det är viktigast att i sin vardag få hjälp med? Nej, det får man inte välja mellan. Maria Larsson har redan bestämt vad man får välja mellan. Man får bara välja mellan om det ska vara privat eller om det ska vara offentligt drivet. Det är den stora valfrihetsreform som vi i dag debatterar.
Hur ska våra äldre som är i behov av vård och omsorg kunna sätta sig in i alla fakta om vad som skiljer de här bolagen åt? Hur vet man vilken kvalitet de olika bolagen erbjuder? Vem kontrollerar den, och mot vad stäms den av?
Frågetecknen är, tycker jag, väldigt många och svaren väldigt få. Ibland kan jag känna att det här mer är en näringspolitisk debatt där det gäller att lägga över så mycket som möjligt på privat drivna företag som har som sitt högsta mål att kunna ta ut en rejäl vinst från skattekollektivet. Jag tycker att man börjar se äldreomsorgen som en företagsverksamhet, inte som en kommunal verksamhet.
Regeringen har avsatt 300 miljoner till kommunerna så att de kan utreda och förbereda sig inför införandet av den här lagen. Ett ganska stort antal kommuner har beslutat att ta emot de här pengarna, men väldigt många har också iklätt sig både hängslen och livrem genom att i sina beslut ha en klausul om att man slutgiltigt tar ställning den dagen lagen ska införas - alltså när utredningen i kommunen är klar.
Herr talman! Det finns just nu en rad viktiga och stora frågor att diskutera inom äldreomsorgen. Riksrevisionen skildrar i en dyster rapport bilden av den lukrativa äldrevårdsmarknaden där någon form av laglöshet börjar komma, i takt med att det offentliga faktiskt avsäger sig sitt lagstadgade ansvar.
RRV påtalar allvarliga problem med kontrollen och insynen i den privat drivna äldreomsorgen och kommer med en rad förslag om förändringar.
Nyligen kunde vi läsa om en kvinnlig anställd som sades upp från ett privat äldreboende i Västsverige när hon slog larm om de missförhållanden som rådde på boendet för de äldre. När ledningen inte lyssnade gick den här personen till kommunen och berättade. När vårdbolaget fick reda på det kallades hon in till chefen. Hon sades upp direkt på grund av illojalitet mot företaget.
Att man i kommunalt driven äldreomsorg ska anmäla lex Sarah-händelser till Socialstyrelsen är jättebra. Men när man ska anmäla motsvarande händelser på ett privat boende ska man anmäla det till sin chef. Detta är fullständigt oacceptabelt!
Att inte ha meddelarskydd för personalen innebär att verksamheten blir totalt utan insyn och att påverkansmöjligheterna är försumbara.
En tidningsrubrik handlar om Attendo Care som får betala 1 miljon i skadestånd till Lunds kommun för brister i vården. Man kan alltså köpa sig fri från en dålig vård. På vilket sätt gottgör ett sådant skadestånd de gamla som redan har lidit skada?
Nej, marknadslösningar och fri konkurrens om gemensamma skattemedel garanterar inte alls kvaliteten! Vi vill ha en tydligare, nationell kvalitetssäkring av våra välfärdsverksamheter. Likvärdiga villkor och hög kvalitet ska garanteras. Man måste ha nationella mål som kan följas upp. Först då kan man veta vad man har rätt att kräva. Man kan också ställa lokala politiker till svars för kvaliteten i verksamheterna.
Det ska också finnas avtal med tydliga krav och med en avtalstid som inte sträcker sig längre än en mandatperiod - alltså inga livstidskontrakt. Vi tycker att det för alla utförare av offentligt finansierad välfärdsverksamhet ska vara samma villkor, samma skyldigheter och samma krav.
Att man sedan dessutom öppnar för att den privata sidan kan erbjuda tilläggstjänster mot extrabetalning, liksom vid sidan av, öppnar för vård efter vad man har råd med - alltså inte efter behov. Den modellen kommer snabbt att urholka det vi i dag har, vilket kanske är meningen, så att det blir ett magert basutbud för skattepengarna. Resten är till för dem som har råd att själva betala.
Att dessutom tillåta detta enbart för privata företag - inte för kommunal verksamhet - är att helt snedvrida konkurrensen. Men annars vurmar man ju så mycket för konkurrens. Jag förstår inte alls hur man har resonerat.
Upphandling i all ära är bra och passar inom många områden. Men vi tycker inte att det passar med upphandling när det gäller vården av farmor och morfar. Det är inte rätt, och det leder till en stark koncentration till internationella vårdkoncerner.
I stället tycker vi att de utförare som man vill använda sig av ska certifieras. Det ska sättas upp riktiga krav på verksamheten, och ersättningsmodeller ska fastställas som är neutrala mellan de olika utförarna. Först då kan brukaren, i bästa fall, välja, samtidigt som kommunen eller landstinget har kvar det fulla ansvaret för kvaliteten och tillgängligheten. Då kan också mindre idéburna aktörer hävda sig. Också de stora vårdföretagen ska ges möjligheter, under förutsättning att de accepterar offentlig reglering och insyn precis som de accepterar offentliga skattemedel.
Ytterligare regler där man inte vill ha samma krav för det privata och det offentliga gäller kollektivavtal. Varför ska det vara lägre krav på arbetsgivaransvaret i den privata sektorn? Varför ska personalen inte ha meddelarskydd inom den privat drivna omsorgen? Varför ska personalen inte ha rätt till kompetensutveckling?
På de här frågorna förutsätter jag att ni i majoriteten ger mig tydliga svar under debattens gång och innan vi kommit så långt som till beslut.
När det gäller regler för etablering av företag inom valfrihetssystemet anser vi att det måste vara möjligt för dem som ansvarar för och som finansierar systemet att styra resurser och lokalisering dit där de bäst behövs.
Herr talman! Utgångspunkten för utredningen om lagen om valfrihetssystem, LOV, var att utreda ett valfrihetssystem inom äldre- och handikappomsorgen. Men hela hälso- och sjukvårdsområdet har kastats in i det slutgiltiga förslaget egentligen utan någon grundlig genomgång. Den frågan är helt enkelt
inte
tillräckligt utredd.
LOV handlar om en frivillig förändring. Men samtidigt förbereds ett tvingande vårdvalssystem i primärvården. Det har man på något sätt gömt undan.
Kommer tilläggstjänster att bli möjliga inom hälso- och sjukvården? Självklart avvisar vi en utveckling där den som har råd kan köpa sig förtur till extratjänster inom den offentligt finansierade hälso- och sjukvården.
Och varför ska avtalstiden vara så orimligt lång? Inom sjukvårdsområdet anges fem-åtta år som rimlig avtalstid. Det betyder att ett sådant avtal binder upp en kommun eller en region under en så lång tid. Det gör att praktiska förändringar blir omöjliga och att den demokratiska styrningen minskar. Det gör också att medborgarna inte har en aning om, inte kan veta, vem som varit med och beslutat om vad i verksamheterna.
Vi ser att mer och mer av den lagstiftning som nu med raska språng införs gör den starke ännu starkare. Vem för talan för den person som inte kan välja, som inte orkar välja eller som inte har förmåga att säga till när han eller hon är missnöjd?
Vi säger också att man måste ta detta på allvar och införa någon form av möjlighet för människor att få hjälp med det här, kanske i någon form av kvalitetskontor där det går att komma till rätta med brister som eventuellt upplevs.
Frågan om utmaningarna i äldreomsorgen kommer aldrig att kunna lösas genom fiffiga organisationsmodeller på central nivå. Det grundläggande kommer att vara ekonomiska satsningar på kommunerna.
Organisationsförändringar och en ny lagstiftning är viktigt men inte huvudfrågan. Systemet med offentlig upphandling av vård och omsorg har visat sig skapa allvarliga problem - problem som visat sig bli större och större allteftersom tiden gått. Vi har fått en stark koncentration till ett fåtal internationella vårdkoncerner som slukar de mindre företagen. Denna omvandling går snabbt, vilket inte minst beskrivs i den statliga utredningen från 2007 - Delegationen för mångfald inom vård och omsorg, som socialministern dessvärre lade ned i förtid.
Herr talman! Det är uppenbart svårt att styra mot kvalitet. Vi har sett många exempel på hur jakten på lägsta pris gått ut över vårdtagarna. Vi är
för
att man har rätt att välja mellan olika alternativ. Regeringens förslag till lagstiftning har, enligt vår mening, dessvärre så allvarliga brister att det på flera viktiga punkter helt enkelt måste göras om.
Den springande punkten, herr talman, är att regeringen har utformat ett förslag som mer handlar om företagens valfrihet än om medborgarnas valfrihet, vilket kanske inte är helt förvånande.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen i betänkandet.
I detta anförande instämde Ann Arleklo och Marina Pettersson (båda s) samt Thomas Nihlén (mp).