Fru talman! Jag vill börja med att ge Maria Andersson Willner och regeringen en eloge för att de visade handlingskraft när det gällde att dra in biståndet till regimen i Kambodja.
Vi är flera ledamöter som sitter här i kammaren i dag som nyligen besökte Kambodja och förfärades över den situation som råder och hur regeringen drar åt tumskruvarna för oppositionella och civilsamhällets organisationer och deras möjligheter att verka.
Däremot känner jag inte att man är konsekvent när det gäller att vara lika handlingskraftig när det gäller andra regimer som också behandlar sina egna medborgare på ett helt förkastligt sätt.
I mitt anförande talade jag om att just kunna ställa krav på länder för vilka vi är en aktiv biståndsgivare. Det är inte en alldeles enkel fråga, och jag har viss förståelse för att det är olika avvägningar som ska göras.
Jag skulle ändå vilja be Maria Andersson Willner om en viss tydlighet i fråga om balansgången mellan olika samarbetsavtal och hur man kan använda sig av detta för att trycka på regimer men också för att öppna upp så att människorättsförsvarare och andra kan bli en del i en process. Jag tänker på exempelvis situationen i Iran och Kuba, som har tagits upp här. Vi har slutit avtal med dessa länder. Hur tycker Maria Andersson Willner att vi har lyckats med att trycka på dessa skurknationer att ta steg mot ökad respekt för mänskliga fri- och rättigheter genom att vi har samarbetsavtal med dessa länder?