Herr talman! Vi behandlar nu miljö- och jordbruksutskottets betänkande nr 14
Fiskeripolitik
.
Som barn fiskade jag ganska mycket med mina morföräldrar uppe i Österbotten. Det var en fantastisk upplevelse att lägga nät på kvällen och ta upp dem i ottan - det svåra var att kliva upp på morgonen - och sedan få tillreda fiskarna på olika sätt, röka dem på en rök vid bryggan och så vidare. Där tillbringade jag nästan hela mina somrar under uppväxten och lärde mig ganska mycket om naturens villkor och olika förutsättningar som jag bär med mig inombords. När jag sedan som vuxen kom dit och skulle bedriva samma underbara fiske fungerade det liksom inte. Fisken fanns inte kvar. Det var en helt annan havsmiljö som jag möttes av.
Ett småskaligt kustnära ansvarsfullt hållbart fiske är ett fiske som är viktigt på flera vis. Det är en grund för kustsamhället och för en levande skärgård. Det finns också en smärtgräns för distributionskedjans kvarvarande. Vi har även ett fritidsfiske med ett stort inslag av fiskevård som är en viktig del att nämna. Vi ser också en utveckling av turism på alla områden som vi har debatterat här i dag.
Men vi har uppenbara problem som definitivt inte är enkla att lösa men som vi politiker i Sveriges riksdag måste inse. Vi har en överkapacitet av fiskeflottan i relation till resursbasen. Det är ett problem som man kan angripa på två sätt: genom en anpassning av fiskeflottan till vad beståndet långsiktigt tål samt en återhämtning av beståndet. Jag saknar den övergripande strategin för anpassning.
Att man måste utveckla selektiva redskap för att få en större kontroll över det otillåtna fisket är nog alla med på, men det är inte tillräckligt. Tidigare satsningar på att minska det otillåtna fisket har gett för lite resultat. Det finns flera förslag om en förbättrad kontroll. Nyligen kom en utredning om sanktionsavgifter som föreslår ett direkt, enkelt och effektivt beivrande av vissa regelbrott. Man behöver inte längre ha en så långsam och utdragen process, och det är bra.
För några år sedan gjorde man en stor reform av EU:s fiskeripolitik. En av de viktigaste poängerna sades vara att man skulle tänka mer långsiktigt. Man gjorde tydligare att det skulle tas fram långsiktiga planer för bestånd med problem. Dessa skulle vara strängare om beståndet var i kris, då det skulle tas fram återhämtningsplaner. Om läget var allvarligt men ej i kris skulle det tas fram förvaltningsplaner. Det är noga specificerat i den nya grundförordningen var gränsen går och vad en återhämtnings- respektive förvaltningsplan ska innehålla.
När det gäller torsken i Östersjön är det östra beståndet helt klart ett bestånd i kris. Det ska tas fram en återhämtningsplan enligt grundförordningens artikel 5. Men sker det? Har Sverige krävt det? Vad jag ser presenteras en långsiktig plan för Östersjöns torsk, men planen uppfyller inte kraven i grundförordningen.
Man kan inte slingra sig ur den vetenskapliga forskningens rådgivning och rekommendationer. Att ta fram en plan som sätter gränser för hur mycket fisk man får fånga är inte att utgå från den biologiska grunden, från hur beståndet är.
Frågan om kvoter inom fisket är möjlig att hantera på olika sätt. Som jag ser det bör kvoterna vara individuella och inte överförbara hur som helst.
Ålbeståndet är akut hotat. I Sverige klassades ålen år 2005 som en rödlistad art. Ålens liv är inte helt klarlagt. Man är orolig över vad som faktiskt kan hända. Ett ensidigt förbud mot fiske av ål kom från Fiskeriverket och skulle ha trätt i kraft den 1 maj i år. Det är bra, men det finns en massa möjligheter till undantag för det ena och det andra. Det innebär att den som fiskar mest får fortsätta. Vem tillhör resurserna, i detta fall ålen?
Enligt den nya rådsförordningen från kommissionen ska varje land upprätta en förvaltningsplan för ålens framtid. En nationell förvaltningsplan påbörjades under 2006.
Förslaget till ny rådsförordning om återhämtning av beståndet av europeisk ål behandlades vid jordbruks- och fiskerådets möte den 16-17 april. Beslutet sköts upp till sommaren - det var ju bekvämt - för det var något land som skulle hålla val alldeles snart.
Sverige ska arbeta för kraftfulla åtgärder. Jag undrar vilka, för det framgår dåligt.
Att ersätta en del av förlusterna av havets fisk med fiskeodlingar är ett sätt att lösa bristen på fisk i affären. Vilka de övriga vinsterna är kan säkert behöva utredas. Även om det många gånger är positivt med fiskeodlingar, är det i sammanhanget viktigt att påtala att Sveriges regler för vattenbrukets utsläpp av närsalter upplevs som mindre stränga än de som gäller på Åland. Därför bör Sveriges regering tillse att det inte blir en flykt från Åland till Sverige för att regelverket här är mindre strängt. Eftersom vi upplevs som ett land med mindre stränga förbud mot fiskeodlingar som hamnar vid exempelvis Höga kusten, så bidrar även dessa utsläpp till övergödningen av Östersjön så småningom genom de vattenströmmar som drar ned sötvatten i detta innanhav.
Jag skulle vilja yrka bifall till alla Miljöpartiets reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation 1.