Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. 91 kommuner och 8 landsting redovisade ett negativt resultat 2008. Hälften av dem angav synnerliga skäl för att inte återställa det negativa resultatet. Om inte kommunsektorn hade gjort en skattehöjning på 1,3 miljarder hade resultatet sett mycket sämre ut. Borde inte regeringen i vårpropositionen ha tagit hänsyn till den faktiskt mycket prekära situation som fanns redan 2008? Nej, det gjorde inte regeringen.
Regeringen var mycket mer optimistisk än SKL när det gällde sysselsättningsutvecklingen och räknade med en mycket starkare tillväxt i både arbetade timmar och sysselsättning.
SKL räknar med att återhämtningen på arbetsmarknaden fortsättningsvis är mycket svag med mycket måttliga löneökningar, vilket innebär en svag tillväxt i skatteunderlaget på 1,4 procent 2010. Skatteunderlaget 2011 ökar till blygsamma 2,4 procent. Men om vi räknar in pris- och kostnadsutvecklingen minskar skatteunderlaget med 0,3 procent i år och växer mycket måttligt med 0,7 procent 2011.
Hur många signaler behöver ni för att konstatera att det tillfälliga statsbidraget innevarande år inte räcker utan att kommunsektorn måste få långsiktiga planeringsförutsättningar?
Regeringens ryckighet när det gäller kommunsektorn är egentligen häpnadsväckande. Jag undrar om regeringen sett en kommunal budget ens på vykort.
I svaret säger ministern att det rådde stor osäkerhet om hur djup och långvarig krisen skulle bli och hur den skulle påverka bland andra kommuner och landsting. Behöver ni mer fakta än era egna iakttagelser för att räkna ut att det är viktigt med långsiktiga planeringsförutsättningar för att klara välfärden?
I SKL:s ekonomirapport görs en sidokalkyl över vad staten har råd med när det gäller statsbidragen till sektorn. Där har SKL räknat med att det tillfälliga konjunkturstödet blir kvar 2011 samtidigt som statsbidraget från och med 2011 skrivs upp i samma takt som skatteunderlaget. Då blir statens andel av det finansiella sparandet 1,2 procent av bnp, och då klarar regeringen riksdagens beslut om att den offentliga sektorns finansiella sparande ska uppgå till 1 procent av bnp i genomsnitt över en konjunkturcykel, det så kallade överskottsmålet.
Är ministern här och nu beredd att avge ett löfte om att följa riksdagens beslut om det finansiella sparandet och göra SKL:s förslag till sitt eget så att kommunsektorn på det sättet klarar sig utan att höja skatterna?
Vi ska komma ihåg att kommunernas och landstingens finansiella sparande uppgick till 0,8 procent som andel av bnp 2009, och det var faktiskt en försämring jämfört med 2008. Kommunsektorns finansiella sparande uppgick preliminärt till minus 0,1 procent av bnp 2009, och det är alarmerande siffror.
När det gäller utfallet för 2009 svarar ministern att det blir ett överskott på 14 miljarder. Sanningen är att resultatförbättringen för 2009 beror på ett antal tillfälliga faktorer. Det skriver regeringen själv i sin skrivelse om utvecklingen av den kommunala sektorn. Om det nu är tillfälliga faktorer, borde då inte regeringen ta hänsyn till det i sin analys?
Alldeles för ljusa bilder brukar man få i motljus, bildligt talat. Det blir inga bra bilder; det har vi sett nu. Men jag kan visa bilder av det verklighetens folk som ingår i en kommunal budget. Antalet arbetslösa har ökat med 100 000, och sysselsättningen har minskat med 100 000 personer. Det är nu 70 000 personer fler i utanförskap än vid valet. Ni har lånat till skattesänkningar med 100 miljarder. Ungdomsarbetslösheten är bland de högsta i Europa. Tiondelen med högst inkomster har fått nästan lika mycket av regeringens skattesänkningar som 60 procent av svenska folket fått tillsammans. Så ser underskottet i verkligheten ut i den kommunala budgeten. Tala om motljus!
Även KI gör bedömningen att regeringens konjunkturstöd som engångssatsning i år inte räcker för att klara välfärden i kommunsektorns ekonomi. I synnerhet landstingen behöver tillskott.