Herr talman! Jag lovade i ett skriftligt frågesvar i
somras att jag skulle återkomma till riksdagen med
information om översvämningarna våren 1995.
Årets vårflod i mellersta och norra Sverige var en
av de största under detta århundrade. Många faktorer
samverkade till de mycket höga flödena. Den snörika
vintern innebar att det i stora delar av Norrlands och
norra Svealands skogsområden och fjälltrakter fanns
en halv gång mer snö än normalt vid månadsskiftet
april/maj. Det kyliga vädret fram till mitten av maj
försenade snösmältningen, och det gjorde att skogs-
flod och fjällflod kom att sammanfalla i tiden. I mit-
ten av maj inleddes en lång period med varmt väder
och stora mängder regn. Under tre veckor föll det i
stora delar av Norrlands inland och fjälltrakter mer än
80 mm regn, dvs. två till tre gånger den normala
mängden under denna period. Regnet föll på redan
mättade naturliga magasin, vilket ytterligare bidrog
till de höga flödena i älvarna.
Översvämningarna krävde mycket omfattande in-
satser av räddningstjänsten i de drabbade kommuner-
na. För att räddningstjänsten skulle kunna klara sin
svåra uppgift fordrades en nära samverkan med bl.a.
statliga myndigheter (inklusive militära förband),
vattenregleringsföretag och frivilligorganisationer.
Regeringen ansåg, när det akuta skedet var över, att
de erfarenheter som vunnits borde tas till vara. Rege-
ringen gav därför i slutet av juni i uppdrag åt Statens
räddningsverk att i samråd med de berörda länsstyrel-
serna utvärdera den kommunala räddningstjänstens
sätt att fungera i samband med översvämningarna.
Förhållanden som avsåg beredskap, förvarning, in-
formation till allmänheten, samverkan och resurser
skulle analyseras särskilt.
Räddningsverket redovisade sitt uppdrag i början
av september.
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län
drabbades hårdast av vårfloden, men svåra över-
svämningar förekom också i Värmlands, Kopparbergs
och Gävleborgs län. De största skadorna inträffade
utmed oreglerade vattendrag. Jag kan nämna några
orter som drabbades särskilt hårt. Piteälven, som är i
det närmaste oreglerad, orsakade stora skador på ett
stort antal permanentbostäder och fritidshus i Älvs-
byn. Kommunens vatten- och avloppsverk var hotat. I
Västerbotten översvämmades stora områden utmed
Vindelälven, bl.a. i Sorsele. Ett antal byar isolerades
sedan vägar förstörts av vattenmassorna. I Vännäsby
var förutom ett stort antal fastigheter också en järn-
vägsbro hotad. I Jämtland ledde höga flöden i Indals-
älven bl.a. till att järnvägstrafiken till Norge måste
stängas av under några dagar. I Värmland förekom
översvämningar i alla kommuner utmed Klarälven.
Skadorna var störst i Torsby, Hagfors och Karlstad.
Sammanfattningsvis visar Räddningsverkets ut-
värdering att den kommunala räddningstjänsten i allt
väsentligt fungerat väl. Den möjlighet som finns för
länsstyrelsen att ta över ledningen har inte utnyttjats i
något fall. Enligt Räddningsverket skulle ett överta-
gande av ledningen inte ha påverkat resultatet av
insatserna. Länsstyrelsernas uppgift har i stället varit
att svara för samordning, information och annat stöd.
I de län, där det finns etablerade samordningsgrupper
mellan myndigheter, kommuner och näringsliv har
samarbetet kommit i gång tidigast och fungerat bäst.
Ytterligare forskning behövs enligt Räddningsver-
ket om de faktorer som påverkar vattenflödena, t.ex.
förhållandena mellan temperatur, nederbörd, snö-
mängder och markens vatteninnehåll. Bättre progno-
ser och förvarning kan enligt Räddningsverket avse-
värt påverka utgången av det skadeavhjälpande arbe-
tet. För varje älvsystem behövs en regional samord-
ning med uppgifter, när det gäller förebyggande åt-
gärder, information och planering.
Räddningsverket konstaterar att dammsäkerheten
har varit god. Inga skador på dammar eller risker för
dammbrott har rapporterats.
Herr talman! Så långt Räddningsverkets utvärde-
ring. Jag vill gärna tillägga några ord om mina egna
intryck från vårens översvämningar.
Jag hade tillfälle att besöka tre av de svårast drab-
bade kommunerna, nämligen Älvsbyn, Sorsele och
Vännäs. På mitt uppdrag besökte dessutom mina
medarbetare på Försvarsdepartementet Jämtland och
Klarälvsområdet i Värmland för att bilda sig en upp-
fattning om händelseutvecklingen där. Den bild som
framträder är en räddningstjänst, som har klarat sin
uppgift väl. Inom vissa områden har man tvingats
vidta mycket omfattande åtgärder för att skydda
byggnader och andra värden. Bl.a. militära förband,
frivilligorganisationer och privata entreprenörer har
bistått räddningstjänsten på ett mycket förtjänstfullt
sätt.
Vissa svagheter, dock inte av avgörande natur, fö-
refaller ha förelegat i fråga om förmågan att analysera
och förutsäga förloppen och att i tid få ut den infor-
mation som behövs för att de skadebegränsande åt-
gärderna skall komma i gång. Det är vidare slående
att människors önskan att bo nära vattnet är så stark
att man bortser från riskerna med att bygga i anslut-
ning till vattendragen. Det förefaller som om inte
heller myndigheterna alltid väger in översvämnings-
riskerna i bebyggelseplaneringen.
Jag vill påminna om att regeringen nyligen låtit ut-
reda frågor om dammsäkerhet och skydd mot över-
svämningar. I rapporten Älvsäkerhet (SOU 1995:40)
föreslår den särskilde utredaren bl.a. att länsstyrelser-
na får i uppdrag att, där det inte redan är gjort, bilda
och leda älvvisa regionala samordningsorgan för
flödesfrågor. Samordningsorganen skall bl.a. verka
för att det görs riskanalyser och riskzonkartor. Vidare
föreslås ett tillägg till vattenlagen, som skall göra det
möjligt för länsstyrelsen att besluta om ökning eller
begränsning av tappningen i en reglerad älv, om det är
nödvändigt för att avvärja fara för liv, hälsa eller
egendom. Avsikten är att ett ingripande skall kunna
göras på ett tidigare stadium än vad som nu är möjligt
med stöd av räddningstjänstlagen. Utredningens be-
tänkande har remissbehandlats. I Räddningsverkets
utvärdering berörs likartade frågor. Regeringen har nu
ett omfattande underlag för att ta ställning till hur
säkerheten vid höga flöden skall kunna förbättras.
Erfarenheterna från vårens översvämningar bör
emellertid också tas till vara i samband med bered-
ningen av Hot- och riskutredningens betänkande
(SOU 1995:19), vilket enligt regeringens planering
skall resultera i förslag till riksdagen i anslutning till
totalförsvarsbeslutets etapp 2 hösten 1996. Utred-
ningen har föreslagit en rad olika åtgärder, som alla
syftar till att göra samhället säkrare. Utredningen
pekar på vikten av att samhällets samlade resurser kan
utnyttjas vid alla slag av händelser - stora olyckor,
allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner och
krig. Myndigheter, som får i uppgift att vidta bered-
skapsåtgärder skall göra det i hela hotskalan fred-krig.
I den kommunala räddningstjänsten har integre-
ringen av resurser för fredshändelser med resurser för
krig gått längre än på andra områden. Räddningstjäns-
ten bygger dessutom i hög utsträckning på samverkan.
I samband med översvämningarna samverkade rädd-
ningstjänsten med en rad olika aktörer, bl.a. med
militära förband och frivilligorganisationer. Detta har
haft stor betydelse för resultatet. I propositionen
(prop. 1995/96:12) Totalförsvar i förnyelse, som
regeringen för några veckor sedan överlämnade till
riksdagen, betonas att en helhetssyn skall prägla sam-
hällets satsningar och åtgärder för att förebygga och
hantera hot och risker i såväl fred som krig. Det är
inte godtagbart att resurser som avdelats och dimen-
sionerats för ett visst syfte inte kan utnyttjas fullt ut
även för andra ändamål, när detta är möjligt och än-
damålsenligt. Jag tycker att det finns mycket att lära i
detta sammanhang av vårens översvämningar och
räddningstjänstens sätt att hantera översvämningarna,
när vi nu skall gå vidare i arbetet med att göra samhäl-
let säkrare.