Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 1 i betänkandet. Jag står naturligtvis bakom övriga vänsterpartireservationer i ärendet men avstår av praktiska skäl från att yrka bifall till dessa i dag.
Regeringen föreslår i betänkandet att nuvarande systemets skrotningsavgifter och skrotningspremier upphör och att bilskrotningsfonden avvecklas. Förslaget tydliggör producentansvaret, vilket vi tycker är bra. Det saknas dock kompletterande och mer långsiktiga åtgärder för att framtida uttjänta bilar verkligen ska lämnas till bilskrotning och inte i naturen eller på annan olämplig plats.
I Vänsterpartiets reservation säger vi därför att regeringen ska utreda om det är möjligt att inrätta ett pantsystem för bilar samt ändra avställningstiden för fordon. Dessa två förslag kan bidra till att uttjänta bilar även i framtiden lämnas till skrotning och därmed inte påverkar miljön negativt. Bakgrunden till detta är att regeringen höjde skrotningspremien 2001 för att på så sätt stimulera till att fler bilar skulle lämnas in till bilskrotningsföretag. Den åtgärden fick dock begränsad effekt eftersom skrotningsföretagen samtidigt höjde sina mottagningsavgifter, vilket ledde till att bilägarna i praktiken inte fick någon ökad summa pengar i handen vid skrotningen.
Regeringen hänvisar till att den höjda premien inte ledde till att fler bilar lämnades till bilskrot och menar att det inte fungerade. Vi delar inte denna bedömning. Vi tror att en avveckling av fonden måste kompletteras med någon form av ekonomiskt styrmedel så att bilägarna lämnar sina bilar till skrotning.
Ett sätt är att införa ett pantsystem som skulle kunna fungera på samma sätt som inom glasåtervinningen. Det betyder att den förste ägaren påförs en extra avgift, en pant, i samband med köp av bil. Panten följer bilen tills den siste ägaren inlöser den vid skrotningen. Värdet av panten följer på så sätt med genom hela kedjan. Om panten uppgår till ett relativt betydande belopp, till exempel 5 000 kronor, får bilägaren ett kraftigt incitament att inte bara låta bilen stå eller göra sig av med den på olämpligt sätt.
En bil får i dag ställas av på obegränsad tid. Bilägaren betalar under avställningstiden varken fordonsskatt eller trafikförsäkring; endast en avgift på 35 kronor per år utgår. Det är ingen betungande utgift, utan man kan ha sin bil stående avställd under lång tid. Skrotbilar innehåller farliga delar och vätskor, vilket gör att en skrotbil klassas som farligt avfall. Mot bakgrund av att en skrotbil kan påverka miljön och människors hälsa tycker vi att dagens regelsystem måste ändras. Med undantag för veteranbilar är det inte rimligt att en bil kan vara avställd hur länge som helst. Vi tycker att en rimlig tidshorisont kan vara två år.
En kombination av ett pantsystem och en lagändring om begränsad avställningstid skulle stimulera den siste ägaren att verkligen lämna in sin bil till skroten.
Fru talman! Utskottet hade på förmiddagen ett intressant seminarium med rubriken "Livet efter klimathotet - hur kan vi förändra utan att försämra?", där vi fick träffa forskare från Vetenskapsrådet. Vi diskuterade bland annat piskor och morötter i klimat- och miljöarbetet. Forskarna förordar pantsystem, som är ett bra sätt att ändra beteendet och få en långsiktig förändring hos människor. Vi fick på seminariet alltså ytterligare ett argument för vår reservation.
Fru talman! I övrigt behandlas i betänkandet även andra avfalls- och kretsloppsfrågor. Jag vill i enlighet med vår reservation 4 understryka vikten av att kommuner och näringsliv underlättar för invånarna att öka kretsloppsgraden i avfallshanteringen. Återvinningssystemen måste utvecklas, inte minst för att underlätta för rörelsehindrade och icke bilburna. Vänsterpartiet vill även att handeln med avfall över kommungränser förhindras i enlighet med vår reservation 9.
I vår reservation 10 begär vi att berörda regionala och nationella myndigheter förbättrar reningseffekten och slamhanteringen och påskyndar utvecklingen med slutna VA-system, så att kretsloppen kan slutas mellan stad och land. Näring från åkermark hamnar antingen i vattendrag, i sjöar och till slut i havet, eller i slammet som bildas i reningsverket - slam som bara till viss del går tillbaka till jordbruksmarken. Ett annat problem i sammanhanget är att enskilda anläggningar ofta saknar tillräcklig rening. Det är först när alla dessa anläggningar är åtgärdade som det är möjligt att restaurera sjöar och havsvikar. På sikt har det naturligtvis stor betydelse för hela Östersjöns restaurering.
För att förbättra situationen måste reningsverken öka reningsgraden, slammet tas om hand på ett mer kretsloppsbaserat sätt och utvecklingen av mer slutna VA-system påskyndas. Därför föreslog vi att berörda nationella myndigheter får uppdraget att verka för att förbättra reningseffekten och slamhanteringen och påskynda utvecklingen av mer slutna VA-system.