Herr talman! Ann Arleklo har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa patientsäkerheten vad gäller biosimilarer i Sverige.
Som jag skrev i mitt tidigare frågesvar till Ann Arleklo i detta ämne är det återigen på sin plats att inledningsvis säga att landstingen enligt hälso- och sjukvårdslagen är skyldiga att erbjuda god hälso- och sjukvård. Det är också landstingens ansvar att bedriva patientsäker vård.
I takt med att patenten på de biologiska läkemedlen har börjat löpa ut har så kallade biosimilarer kommit ut på marknaden. En biosimilar är ett läkemedel som liknar ett redan godkänt biologiskt läkemedel men som inte är identiskt. En fortsatt introduktion av biosimilarer är en möjlighet till priskonkurrens och minskade kostnader inom vissa terapiområden som i dag står för en mycket stor andel av läkemedelskostnaderna.
Det är naturligtvis av största vikt att ökad användning av biosimilarer sker på ett patientsäkert sätt. Jag vill därför återigen nämna att företaget som marknadsför en biosimilar måste visa att biosimilaren och det biologiska referensläkemedlet inte skiljer sig åt i fråga om säkerhet och effekt vid behandling av patienter. Biosimilarer tillverkas också enligt samma kvalitetskrav som alla andra läkemedel.
I den rapport från Läkemedelsverket som Ann Arleklo hänvisar till diskuterar Läkemedelsverket bara utbyte av läkemedel på apotek och inget annat. Som jag också skrev i mitt tidigare frågesvar har myndigheten inte heller fattat något generellt beslut om att dessa produkter inte kan vara utbytbara, utan myndigheten gör alltid en enskild utbytbarhetsbedömning för varje produkt.
Hittills har ingen biosimilar blivit bedömd som utbytbar på apotek. Läkemedelsverket bedömer det dock som problematiskt om byte till biosimilar sker på apotek, och patienten riskerar att få olika produkter vid varje expedition utan att förskrivaren först kontaktas. Däremot ser Läkemedelsverket inga ökade risker med att förskrivare på eget initiativ tar ställning till ett byte för en patient eller att denne i samband med nyinsättning förskriver en biosimilar, då det sker under förskrivarens kontroll.
Läkemedelsverket skriver vidare i rapporten att tydligare information om vad biosimilarer är och vilka läkemedel som godkänts enligt den principen skulle vara ett sätt att förbättra systemet så att vårdgivarna på lokal nivå kan uppmuntra och uppmana förskrivarna att ordinera biosimilarer i stället för originalläkemedel.
Således har jag inte någon annan uppfattning än Läkemedelsverket, och som jag skrev i mitt tidigare frågesvar ser jag positivt på att en ökad användning av biosimilarer sker på ett ordnat, kontrollerat och patientsäkert sätt i vården genom att patientens läkare är involverad.