Herr talman! Jag vill tacka för att frågan har kommit upp till diskussion. Jag tror att det här är ett område som är helt obekant för många människor i vårt land och även för många inom professionen. Men det är ett område som kommer att spela en otroligt stor roll för framtagandet av nya effektiva läkemedel. Just similarerna kommer att ersätta väldigt dyra läkemedel som finns på marknaden och som spelar stor roll för att kunna bota eller lindra symtom på sjukdomar som många människor drabbas av.
Till att börja med har jag ingen annan uppfattning än den som Läkemedelsverket som myndighet har. Det är deras kunnande jag lutar mig mot. Men det som är viktigt att peka på och som jag tror kanske leder till att diskussionen blir så här är att man ska skilja på utbytbarhet på apotek och utbyte som sker genom att läkaren i kontakt med patienten sätter in ett nytt läkemedel när man inleder en läkemedelsbehandling eller ersätter ett befintligt läkemedel med en biosimilar i direkt kontakt med patienten.
Det som skiljer sig åt är alltså att Läkemedelsverket när det gäller utbytbarhet på apotek säger att det är problematiskt medan man säger att det inte finns några ökade risker när en förskrivare på eget initiativ tar ställning till ett byte för en patient eller i samband med nyinsättning förskriver en biosimilar. Därmed har förskrivaren kontroll över effekter.
Det här är inte särskilt mycket konstigare än när det handlar om utbytbarhet av läkemedel i stort. Men det gäller att komma ihåg att biosimilarerna inte är identiska med originalet, utan de är lika - väldigt lika till och med. Men de är inte produktionsmässigt framställda på samma sätt. Och det leder till att de kan få en del andra egenskaper. Därför måste man följa upp det hela mycket noggrant. Precis som Ann Arleklo tar upp i sin interpellation finns det risker om man gör fel. Patientsäkerheten kräver att man har en noggrann uppföljning. Därav har vi skillnaden mellan utbyte på apotek respektive utbyte i direktkontakt mellan förskrivande läkare och patient.