Herr talman! I grunden handlar den här frågan om vad vi gör när vi sätter upp ett ramverk kring en lagstiftning där vi hade en uppfattning om vad lagstiftningen skulle leda till. Den leder till något annat på grund av det formella regelverket, och ingen gör någonting.
Nu delar jag inte ministerns åsikt om beskrivningen av problemet, och det gör inte heller lokalbefolkningen.
Det har tillsatts en utredning. Dem brukar man tillsätta på grund av att det finns ett problem. Samtidigt säger ministern i svaret till mig att det inte finns något problem, vilket får mig att fundera på varför utredningen över huvud taget är tillsatt.
Låt mig också säga att jag inte ser någon konfliktyta i frågan. Den kan mycket väl målas upp kontra rennäring och lokalbefolkning. Här är det fråga om statens mark; det är betydande arealer, och det finns plats och rum för många.
Jakten har en otrolig betydelse för Norrbottens befolkning, för Västerbottens befolkning och för Jämtlands befolkning. I mitt eget hemlän Norrbotten är var tionde person över 18 år jägare. Jag tror att Jägareförbundet har 11 000 medlemmar - i ett län som har något över 250 000 invånare. Det säger en hel del om jaktens betydelse för lokalbefolkningen.
Det handlar om livskvalitet. Det handlar om ett motiv för att bo kvar i norra Sverige, och det handlar om ett motiv för att flytta till norra Sverige. Därför är detta viktigt för regionen.
Det genomfördes en reform under den borgerliga regeringen som gav lokalbefolkningen möjlighet till småviltsjakt och ripjakt. Det var en stor debatt då. Det var många farhågor - farhågor för rennäringen och för hur hårt viltet skulle skattas. Alla dessa farhågor har kommit på skam.
Men vad har då skett? I dag har vi ett problem, vill jag hävda. De facto har vi på grund av de bestämmelser som länsstyrelserna har infört, som ministern helt riktigt sade, ett mindre antal jaktdygn i dag än under reformen. Det beror på ett antal saker.
Under den mest attraktiva veckan avlyses stora områden. Det gör man av två skäl. Delvis gör man det på grundval av renskötseln. Det har i och för sig många gånger visat sig att det inte har skett någon renskötsel just på de områden som har varit avlysta. Visst är det också så att den enda som kan överklaga besluten är medlemmarna i samebyn, och inte lokalbefolkningen. Men man avlyser också vägnära områden och andra delar därför att man vill minska jakttrycket.
En annan del av det stora problemet är att lagstiftningen inte följs när det gäller de utländska jägarna. Det står i lagstiftningen att den prioriterade gruppen är länsborna och de som är bosatta i fjällkommunerna. Men det visar sig många gånger att de som har löst årskort inte får tillgång till jakten därför att nordiska jägare har samma rätt i stora delar, med ett undantag - en vecka i Jämtland.
Därför finns det i dag en stor besvikelse hos befolkningen. Trots att man är den högst prioriterade gruppen känner man sig satt på undantag. Man tycker att det är märkligt att den här rätten ges till utländska jägare när man som svensk jägare definitivt inte har samma rätt om man far utomlands och jagar. På något sätt har det alltså gått snett, och på något sätt måste lagstiftningen följas upp.
Mycket av det här beror på länsstyrelsens agerande. Det beror inte ofta på lokala traditioner, utan det beror på att besluten fattas lite grann olika under olika år.
På något sätt tycker jag att ministern måste känna ett ansvar för det här. Jag vill fråga ministern om hon inte ser något problem alls i frågorna. Tycker hon att utländska jägares rätt till småviltsjakt är lika viktig som den för svenska jägare och lokalbefolkningen? Anser ministern att regeringen har något ansvar för att se till att rätta till situationen om intentionerna i lagstiftning inte hålls på grund av myndigheternas detaljbeslut?