Fru talman! Jag tackar Elin Segerlind för ett intressant anförande. Hennes anföranden brukar vara det, så det är inte på något vis någon överraskning. Men det var särskilt en sak som jag tyckte var intressant att följa upp i en replik. Det handlade om skogens sociala värden.
Jag tror att vi alla inne i den här kammaren är stolta över de svenska naturreservaten. Vi är också stolta över att de under lång tid har hängt samman med en ambition om tillgängliggörande. Samtidigt är det så att en av de saker som är riktigt unika med Sverige är allemansrätten och allmänhetens tillgång till hela den svenska skogen. Under den största delen av alla de timmar som vi i svenska folket tillbringar ute i naturen - i Sverige innebär det ofta skogen - är vi inte i eller i anslutning till naturreservaten, utan ute i allemansskog, i all den övriga skogsmark vi har. Det är också för att vi har en relativt välskött skog. Det som många tänker på när det gäller att vara ute i skogen är nog faktiskt en skog som på ett eller annat sätt är brukad.
Jag skulle vilja följa upp det här lite. Jag hörde hur Elin Segerlind redogjorde för hur hennes parti vill utveckla naturreservaten och ha fler. Den saken kan vi diskutera en annan gång. Men hur anser Elin Segerlind att man ska fortsätta stärka den enskilda skogsägarens roll och bevara den enskilda skogsägarens makt och möjlighet att bruka sin egen skog på ett sätt som levererar just de här värdena - en välskött skog som människor också kan vistas i? Risken om vi urholkar det här är att vi får mer skogsområden som är igenslyade eller skötta på ett sätt som kan vara värdefullt för naturen men som kanske gör att de inte blir lika lätta att tillgängliggöra för den bredare befolkningen.