Fru talman! Också jag vill yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner och reservationer.
Vi kristdemokrater och Alliansen hävdar med bestämdhet att det alltid ska finnas en andra chans. När vi talar om en andra chans rör det sig om vuxenutbildning. Det handlar egentligen om att vi numera kan se att alla någon gång i livet kan hamna i situationer där vi behöver förkovra oss, komma vidare eller förändra vår kompetens i någon riktning. I flera debatter har alliansregeringen beskyllts för att vara ointresserad av vuxenutbildning eller åtminstone inte satsa på den. Inget kan vara mer fel.
Först skulle jag vilja klargöra begreppet "vuxenutbildning", som egentligen rör all utbildning du kan genomföra i vuxen ålder. I själva verket brukar vi när vi diskuterar detta rent politiskt dock inte räkna med högskolor och universitetsutbildning. Detta är i dag mycket omfattande, och många vuxna går faktiskt vidare till universitets- och högskoleutbildning.
Om vi håller oss till traditionell vuxenutbildning vill jag ändå framhålla satsningar som har påtalats på olika sätt här i dag. Satsar inte regeringen på vuxenutbildning? Jo, vi avsätter knappt 2 miljarder mer 2013 än vad som avsattes av S-regeringen 2006. Av dessa medel har 1,2 miljarder kronor förts över permanent till det generella statsbidragssystemet, och därför syns de inte som särskild satsning.
Har regeringen verkligen dragit ned på vuxenutbildningsplatser? I 2013 års budget tillför regeringen nya resurser inom vuxenutbildningens område på yrkesvux, lärlingsvux, yrkeshögskola och folkhögskola. Där kan vi se hur man från år till år tillför medel, men det blir ju varierande uppsättningar och uppställningar - man kanske inte framför det på samma sätt. Den totala bilden är de facto sådan. Alla i denna kammare tycker att vuxenutbildning är bra - hela debatten pekar på det - men det blir väldigt knepigt om man bara talar om vissa budgetposter och därmed beskyller den ena eller den andra för att inte tänka på det.
Sverige har väl egentligen det mest generösa utbildningssystem som finns i världen för att hjälpa människor som behöver förändra och ställa om sina liv. Sannolikt har de samlade resurserna för att passa ihop arbetssökande med lediga jobb heller aldrig varit större. När Socialdemokraterna på 80-talet började satsa på AMU och så vidare var det en arbetsmarknadsutbildning. Sedan har utvecklingen gått vidare, och jag vågar hävda att ingen regering skulle klara av att inte satsa något i dag. Vi behöver nämligen det i det samhälle vi har.
Vi gör stora satsningar inom arbetsmarknadspolitiken på olika sätt. Vi har till exempel gjort en förlängd folkhögskolesatsning för att ta emot unga under 25 år, vilket har varit grundläggande. Vi har fler programplatser utanför garantierna när det gäller praktik och arbetsmarknadsutbildning. Vi har insatser för nyanlända, särskilt de med väldigt svag utbildningsbakgrund, och vi har praktiska basår för nyanlända när de läser SFI tillsammans med yrkesutbildning.
Ja, vi gör mycket, men vi har fortfarande gränsdragningsproblem som också syns i denna debatt. Det gäller utbildning för arbetslösa, utbildning för människor som själva vill förändra sina liv eller när arbetsmarknaden har vissa bestämda behov. Utbildningar kan tillskapas, men finansieringen är snårig. Detta behöver vi utveckla vidare, men klart är att vårt land i dag kan erbjuda en stor arsenal av utbildningar för att möta såväl individens som arbetsmarknadens behov.
I detta betänkande tar man också upp frågor kring validering. Det är jätteviktigt i sammanhang där vi behöver omställningar.
Där har YH-myndigheten ett särskilt uppdrag att stödja en nationell struktur. Myndigheten har redan initierat nätverket för nationellt forum för validering.
Vidare hanteras frågor kring viktiga sfi-verksamheter. Reformer har gjorts som ska säkra kvaliteten genom lärarlyft, införande av nationella slutprov, sfi-bonus, förstärkt nationell inspektion och naturligtvis betygsrätten för folkhögskolorna, som är banbrytande i dag.
Det finns utredningar om olika typer av utbildningssatsningar. Vi har stimulansbidrag, som nämndes tidigare.
Vuxenutbildningen är här för att stanna. Tidigare spelade vuxenutbildningen rollen att vara en speciell insats, men i dag finns den. Det är snart sagt ingen som i dag tror att man kan räkna med att kunna ägna hela sitt liv åt samma typ av arbetsuppgifter; så föränderlig är arbetsmarknaden. Med den flexibilitet i kompetensen som i dag krävs är det högst rimligt att säga att vi behöver och ska ha ett brett utbud av utbildning för vuxna.
Med det, fru talman, önskar jag en glad påsk.
(Applåder)