Fru talman! I dag debatterar vi stora skiljelinjer i svensk politik. Vi diskuterar vilket arbetsliv vi vill att människor ska ha, vilken vardag man ska leva i - en vardag som baseras på otrygghet eller en vardag som baseras på trygghet - och om vi ska flytta tillbaka utvecklingen på arbetsplatserna till 50-talet eller ta sikte på framtiden. Dessa frågor diskuterar vi inom ramen för arbetsmarknadsutskottets betänkande AU9 om arbetsrätt.
Arbetsrätt är det ord som samlar all lagstiftning som hanterar arbetares säkerheter och skyldigheter i arbetslivet och på arbetsplatsen. Vi har en lagstiftning i botten, och sedan har vi branschvisa lösningar ovanpå detta, som regleras av kollektivavtal för dem omfattas av sådana. Det är så vi har byggt den svenska modellen, och det är så vi har byggt en grundläggande anständighet på den svenska arbetsmarknaden.
Det finns många lagar som hanterar arbetsmarknaden, men den lagstiftning som allt som oftast debatteras är lagen om anställningsskydd, LAS. Den handlar om vilket skydd du har som arbetstagare i din anställning men också om arbetsgivarens rättigheter att säga upp anställda när sakliga skäl finns. Det är en lagstiftning som är ganska generös för arbetsgivaren jämfört med hur det ser ut i många andra länder. Har man saklig grund för att säga upp personal i Sverige kan man göra detta utan jättestora kostnader.
Lagen om anställningsskydd är ur den anställdes perspektiv den lag som förhindrar att du blir uppsagd av godtycke. Det är en lag som är en källa till ständig debatt mellan de politiska partierna. Den är ofta hårt debatterad här i riksdagens kammare, och den diskuteras också på några borgerliga ledarsidor, främst under valår, men inte på jättemånga andra ställen. I verkligheten ställer denna lag nämligen inte till speciellt många problem. Den är tvärtom en problemlösande lag. Varför bråkar vi då så mycket om den här, kan man fråga sig. Jo, herr talman, det beror helt enkelt på att det finns en mycket tydlig ideologisk skillnad i hur vi ser på förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare och på vilket samhälle vi egentligen vill bygga.
Det som denna debatt främst handlar om är turordningsreglerna i LAS. Turordningsreglerna är det som står mellan anständighet och godtycke på svensk arbetsmarknad. Det är det som reglerar vem som ska gå när det blir arbetsbrist på ett företag. Sist in, först ut, brukar vi kalla det förenklat, men det är inte riktigt så det fungerar i praktiken.
Under de 40 år som LAS nu har funnits har arbetsgivare och fack förhandlat om turordningsreglerna vid uppsägningar så att de personer som har den kompetens som företaget behöver blir kvar. Man har gjort avtalslistor. Detta är mycket vanligt förekommande förhandlingar. De ärenden som man inte lyckas lösa på arbetsplatsnivå är väldigt få. Det är bara att titta på Arbetsdomstolen och se hur många fall av uppsägningar och turordningslistor som har hamnat där genom åren - det är inte många. Detta är en fråga som man löser praktiskt i verkligheten. Både arbetsgivare och arbetstagare är måna om att ha arbetsplatser som klarar sig och finns kvar även när det är tuffa tider.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsrätt
När Moderaterna presenterar sitt "moderna" förslag om att kompetensen ska väga tungt vid uppsägningar slår de in redan vidöppna dörrar, för så har det alltid varit. Häromveckan sa till och med en av Teknikföretagens tyngsta företrädare, vid ett seminarium som jag deltog i, att turordningsreglerna inte är något problem. Moderaterna och de övriga borgerliga partierna, inklusive Sverigedemokraterna, vill alltså hitta lösningen på ett problem som inte ens Svenskt Näringsliv kan identifiera. Det är ganska intressant.
Tror ni då att man lägger fram dessa förslag för att man inte vet detta och inte fattar hur det ser ut på svensk arbetsmarknad? Nej, så är det naturligtvis inte, för som vanligt bor djävulen i detaljerna. Vem är det som ska avgöra vilken kompetens som ska vägas in enligt deras förslag, tror ni? Vem är det som de tycker ska få bestämma detta? Eftersom det är så i dag att fack och arbetsgivare tillsammans kommer överens om detta i förhandlingar måste det betyda att man tycker att en av faktorerna ska bort. Känner jag Moderaterna rätt är det inte facken som blir kvar, och då har man öppnat dörren för godtycket.
Alla borgerliga partier, inklusive SD, har förslag om hur man ska öka undantagen i turordningsreglerna. Mest långtgående här är, som vi har hört, Centerpartiet, som anser att alla arbetsplatser med färre än 50 anställda helt ska slippa undan turordningsreglerna. Som de flesta vet är det en mycket stor majoritet av de svenska arbetsplatserna som har färre än 50 anställda - nästan allihop. Ett stort antal löntagare skulle med Centerpartiets förslag stå helt utan anställningstrygghet. Det är inte ett parti som står på arbetarnas sida.
Onekligen är det ju redan så att arbetsgivaren själv bestämmer när han eller hon anser att det finns arbetsbrist på arbetsplatsen och att man behöver säga upp folk. Utan turordningsregler skulle han eller hon helt fritt kunna bestämma vem som ska gå.
Om det, mot förmodan, skulle bli en borgerlig valseger i höst skulle vi alla, utan undantag, vara provanställda på livstid på svensk arbetsmarknad. Och vad är det då för samhälle vi bygger? Är det modernt? Nej.
När borgarna säger att de vill ha moderna arbetsrättsregler, anpassade till det moderna samhället, vill de i praktiken backa tillbaka 50 år i tiden, då arbetsgivarna hade all makt över arbetslivet, när folk stod med mössan i hand och bad om att få jobba några timmar för brödfödan och när man fick gå så fort man höjde sin röst om missförhållanden på arbetsplatsen.
Modernt? Nej, det skulle ta oss tillbaka till allt det som vi har lyckats kämpa oss ifrån, som att en arbetsgivare får rätt att säga upp personal för att man inte tycker om dem längre, för att de är veganer, jägare, rödhåriga, gravida eller sjuka.
För att ta något väldigt aktuellt, som höstens metoo-rörelse visade, har många kvinnor som jobbar under otrygga anställningsförhållanden blivit sexuellt trakasserade och utnyttjade av sina chefer - i ett läge där de är helt beroende av den inkomst de kan få och där ett nej kan betyda att de blir av med sitt jobb och den inkomst som gör att de kan ge ungarna mat på bordet, att de inte behöver koka makaronerna fem minuter längre den sista veckan av månaden för att få maten att fylla ut tallriken och att de kan betala hyran.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsrätt
Med borgarnas förslag skulle detta gälla alla anställda på svensk arbetsmarknad - en livslång provanställning. Gör något fel i chefens ögon, och du får gå, utan förhandlingar med facket.
Herr talman! Du kan också få gå om du påtalar att det finns brister i säkerheten eller i arbetsmiljön. Detta i sig skapar otrygga och farliga arbetsplatser. Ett sådant arbetsliv vill ingen ha. Tystnaden skulle breda ut sig, och alla skulle känna sig osäkra på arbetsplatserna. Vardagen skulle bli annorlunda för alla på svensk arbetsmarknad.
Detta är ett exempel på hur olika vi ser på människor och samhälle från olika partier. Vi har helt olika grundvärderingar och helt andra perspektiv när vi ger oss in och diskuterar de politiska sakfrågorna. Ska vi bygga ett samhälle med trygga individer som tar plats och deltar i utvecklingen, eller ska vi bygga ett samhälle som bygger på otrygghet och rädsla? För mig är svaret enkelt.
Tyvärr har ändå anställningstryggheten urholkats de senaste decennierna. I dag står inte människor med mössan i hand utanför fabriken, men de sover med mobiltelefonen i handen för att inte missa när det kommer ett sms från en arbetsgivare som behöver köpa några timmars arbete. Vi har en lucka i lagen om anställningsskydd som medger att en arbetsgivare kan hyvla alla anställdas arbetstid utan turordningsförhandling. Detta är saker som vi behöver se över och som vi också ser över i detta nu.
Vi har allmänna visstidsanställningar som ökar otryggheten på arbetsmarknaden. Vi har tagit steg under denna mandatperiod för att minska missbruket av denna anställningsform, men mycket återstår att göra.
I dag har vi sex månaders provanställningar. Det är lång tid. I början av 90-talet hade vi en månads provanställning. Jag kommer mycket tydligt ihåg det ramaskri som kom från fackföreningsrörelsen när man ville utöka detta till tre månader.
I dag har vi sex månaders provanställning, och det har successivt ökat. Ändå vill flera av de borgerliga partierna utöka provanställningstiden till tolv månader - ett helt år. Det är inte rimligt.
Ett modernt samhällsbygge utgår från allas delaktighet, från så jämlika förhållanden som man nu kan få mellan arbetsgivare och arbetstagare. Om vi menar allvar med ett demokratiskt samhälle, vilket ändå en majoritet av den här kammarens partier påstår sig vilja ha, bör man också vara för jämlikhet i arbetslivet. Allt annat är ju vansinnigt omodernt. Vi kan inte backa oss in i framtiden.
I dag, 2018, går svensk arbetsmarknad åt helt rätt håll: Arbetslösheten sjunker och sysselsättningsgraden ökar. Vi ser att det fortfarande finns många utmaningar att lösa för att alla ska komma i arbete, men vi kan ändå se att det går åt rätt håll. När alla arbetsgivare som jag möter när jag är ute skriker efter hjälp med att hitta kompetent personal att anställa, då skriker borgarna efter att det ska vara lättare att sparka folk. Jag tycker att det är obegripligt för en politiker i samtiden.
Herr talman! Nästan alla har i den här talarstolen talat om att man vill ha en arbetsmarknad som kombinerar trygghet och flexibilitet. Det är precis det som vi har byggt upp. Om de borgerliga partierna vill vara moderna borde ni snarare utgöra en majoritet tillsammans med oss för att förstärka anställningsskyddet och löntagarnas rättigheter i arbetslivet. Det som vi behöver göra för att möta framtiden är att skapa fler trygga människor i samhället och i arbetslivet, inte färre.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsrätt
Jag yrkar härmed bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på alla motioner.
(Applåder)