Fru talman! Det är självklart viktigt att man i lag förbjuder kränkningar av flickors och kvinnors mänskliga rättigheter, men det räcker inte. Om vi tittar till exempel på barnäktenskap och könsstympning ser vi att det förekommer även i länder som har förbjudit det.
Ofta är det djupt kulturellt rotat; just när det gäller till exempel könsstympning kan man inte ens säga att det är religiöst betingat, utan det finns kulturer som gör att detta tyvärr går i arv. Det innebär att den generation som har utsatts för det utsätter nästa, och så fortsätter det. Det är klart att lagstiftning hjälper - det är ändå det första steget när det gäller att sätta ned foten för vad man tillåter och inte - men detta är tyvärr utbrett även i länder där det har förbjudits.
Jag tror därför att det är väldigt viktigt med bistånd och stöd till dem som arbetar mot detta. Nu har vi detta som exempel, och sedan finns det ju tvångsäktenskap och andra former av förtryck. Det har dock visat sig att det faktiskt kan få effekt om en kvinna som är speciellt utbildad, till exempel en barnmorska, reser runt i byarna och undervisar om konsekvenserna av könsstympning och att det finns en annan väg att gå. Vi har exempel på att det kan fungera. Det sker inte över en natt, utan det sker långsiktigt.
Jag tror att vi måste göra både och. Jag tror att vi måste sätta tryck på lagstiftningen, både på internationell nivå - att man pressar länder som kränker mänskliga rättigheter - och på de inhemska lagarna. Men det handlar också om bistånd och annat arbete som kan undergräva detta på längre sikt. Jag tror också att det är bra att som Sverige vara självkritiska. Vi tillhör ju de länder som anses ha kommit längst, men vi ska kritiskt granska vårt eget land. Det tror jag är viktigt för att vi ska kunna vara en förebild. Vi kan alla göra mer, och det är det kampen handlar om.