Fru talman! Amineh Kakabaveh vet mycket väl att om det finns ett område där vi inte använder oss av tyst diplomati utan den raka motsatsen är det detta. Vi har skrutit om en feministisk utrikespolitik, och vi har varit tydliga med vad detta innebär: Kvinnor och flickor ska åtnjuta samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter i ett samhälle som män. De ska ha samma lagliga och mänskliga rättigheter. De ska vara representerade och ha en röst överallt där viktiga beslut tas. Resurser ska dessutom gå också till deras behov.
Vi fortsätter att vara högljudda, vill jag säga. Men det är klart: Det skulle inte bli så väldigt många länder kvar i FN om vi skulle utesluta alla dem som vi inte tycker riktigt genomför jämställdhet så som vi skulle vilja. Då skulle vi bli ganska få kvar. Däremot ska vi förstås fortsätta att arbeta med att följa upp våra rapporter via alla våra utlandsmyndigheter och via de organisationer och plattformar som vi har för att agera. Detta kan Amineh Kakabaveh vara alldeles övertygad om.
Vår plats som ett av de mest jämställda länderna är ett resultat av ett långsiktigt och systematiskt arbete, och vi behöver fortsätta att övertyga andra länder om att även de ska göra detta arbete.
Dessa teman är absolut lämpliga för en debatt framöver. Inte minst såg jag själv i Tchad och Niger behovet av att se till att man stoppar barnäktenskap. Allt som plågar och förföljer kvinnor och flickor runt om i världen måste vi göra upp med. Amineh Kakabaveh och andra kan vara övertygade om att Sverige också i fortsättningen ska gå i spetsen för detta arbete.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.