Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation 2, som handlar om riksdagens inflytande
över utveckling och anskaffning av försvarsmateriel.
För tre år sedan bildades myndigheten Försvar-
smakten genom en sammanslagning av knappt 100
myndigheter och ombildning eller nedläggning av
ytterligare ett tiotal. År 1995 tillkallade försvarsminis-
tern en särskild utredare som skulle följa upp och
utvärdera genomförda och pågående strukturföränd-
ringar inom Försvarsmaktens verksamhetsområde.
Utredningen antog namnet Utredningen för utvärde-
ring av försvarets ledning och struktur, UTFÖR.
Enligt utredningen har politiker, Försvarsdeparte-
mentet och Försvarsmakten olika uppfattningar om
vilka mål man vill uppnå. Utredningen konstaterar
också bl.a. att utvärderings- och insynsverktyg fattas
och att mycket få västländer har en ÖB med så stora
befogenheter i fredstid som den svenska. Uppseende-
väckande nog konstaterar UTFÖR att de kostnads-
minskningar inom Försvarsmaktens ledningsorgani-
sation i fred m.m. som statsmakterna har beslutat om
inte har genomförts av Försvarsmakten.
ÖB bemötte utredningen med att utredaren nog
hade fått skoskav i lumpen.
Allt detta borde få larmklockorna att ringa hos
varje ledamot i detta hus som är intresserad av revi-
sion och riksdagens möjligheter till styrning och in-
syn. Och klockorna har ringt i försvarsutskottet, måste
jag säga. Det betänkande vi talar om i dag är ett bevis
på det. Utskottet pekar i betänkandet på vilka ytterli-
gare beslutsunderlag som regeringen framgent bör
redovisa för riksdagen. Det gäller bl.a. försvarets
operativa förmåga och dess prioriteringar i fråga om
målstyrning och resultatredovisningar samt i viss mån
utveckling och anskaffning av försvarsmateriel.
Det här är i linje med vad UTFÖR har konstaterat.
Utredningen slog nämligen bl.a. fast att myndigheter-
nas respekt för statsmakternas beslut måste skärpas.
Styrmedlen och redovisningssystemet borde enligt
utredningens mening utvecklas så att en säkrare upp-
följning blir möjlig. UTFÖR betonade också vikten
av tydligare krav på återrapportering.
Utredningen ställer frågan om politikerna egentli-
gen vill styra försvaret. Svaret på den frågan borde
naturligtvis, enligt Miljöpartiets uppfattning, vara ja.
Tyvärr ser verkligheten annorlunda ut. Riksdagen är i
dag alltför mycket i händerna på Försvarsmakten och
regeringen, som jag ser det.
Jag har med stort intresse tagit del av de rapporter
och det material som utredningen har presenterat.
Innan regeringens proposition kom på utskottets bord
i höstas såg jag fram emot att få ta del av de konsek-
venser som regeringen hade dragit av UTFÖR. Jag
trodde också att styrningsfrågorna skulle vara ett väl
utvecklat avsnitt i propositionen. Så blev inte fallet.
Regeringen ville få fria händer att behandla utred-
ningen som den ville. Regeringen skrev i propositio-
nen att det bör ankomma på regeringen att vidta er-
forderliga åtgärder för att åstadkomma en ökad grad
av måluppfyllnad, samt att kontinuerligt följa upp
resultatet. Regeringen anförde också att regeringen
avser att hålla riksdagen informerad om hur utveck-
lingen av mål- och resultatstyrningen av Försvarsmak-
ten fortskrider.
Då var min nästa förhoppning att utskottet i alla
fall inte skulle falla till föga för detta utan genom
initiativrätten ta tag i styrningsfrågorna. Men utskottet
föreslår inte riksdagen att ge regeringen något till
känna. Jag förutsätter dock att utskottets i vissa fall
ganska skarpa formuleringar i detta betänkande kom-
mer att studeras noga på Försvarsdepartementet.
Fru talman! Jag vill ett ögonblick gå tillbaka till
regeringens ambition att hålla riksdagen informerad
om hur utvecklingen av mål- och resultatstyrningen av
Försvarsmakten fortskrider. Det här tycker jag natur-
ligtvis inte räcker. Jag tycker att det är riksdagen som
skall avgöra vad som är viktiga frågor och i vilken
utsträckning riksdagen skall utöva beslutanderätt i
dessa. Det bör vara riksdagen som definierar sin och
regeringens roll när det gäller att fördela ansvaret för
styrning och uppföljning av försvaret.
En sak som jag vill lyfta fram mer konkret här i
dag är regleringen av när regeringen måste höra riks-
dagen beträffande t.ex. materielbeställningar och
vilket underlag till beslut som krävs. Detta kan ex-
emplifieras genom att regeringen i budgetpropositio-
nen hemställde att riksdagen skulle bemyndiga rege-
ringen att medge beställning av materiel m.m. och
utvecklingsarbete för Försvarsmakten. Senast detta
var aktuellt rörde det sig om en kostnadsram på högst
66,670 miljarder kronor för tiden efter budgetåret
1997.
Detta förfarande motsätter sig Miljöpartiet be-
stämt. Enligt vår mening måste regeringen i stället
fortlöpande återkomma till riksdagen med förslag till
beslut rörande materiel och utvecklingsarbete så att
riksdagen får en större möjlighet att påverka vart
pengarna går och bedöma om det över huvud taget är
rimligt att beställning, inköp eller utveckling av ma-
teriel skall göras. Här tycker jag att utskottet skulle ha
uttalat att regeringen borde återkomma till riksdagen
med ett förslag till en reglering av när regeringen skall
förankra beslut om utveckling och beställning av
materiel i riksdagen. Syftet skulle naturligtvis vara att
säkra riksdagens inflytande över materielbeställningar
och utvecklingsarbeten.
Jag tycker inte att det räcker att riksdagen hålls in-
formerad genom t.ex. redovisningar av viktigare ut-
vecklings- och anskaffningsprojekt under det aktuella
budgetåret i budgetpropositionen, vilket utskottet
tycker. Jag menar att utskottet måste få en reell och
fastlagd möjlighet att påverka innan beslut beträffan-
de utveckling och anskaffning fattas. Detta tycker jag
och Miljöpartiet är en viktig fråga.