Fru talman! Då är det återigen dags för en ny debattrunda om behovet av en ny och oberoende utredning om passagerarfärjan M/S Estonias olycksaliga förlisning den stormiga höstnatten den 28 september 1994.
Låt mig först som sist säga att jag hade hoppats att vi hade kunnat bespara riksdagen att återigen behöva återkomma i denna fråga och att regeringen redan nu hade tagit nödvändiga initiativ för att få i gång en sådan här utredning. Då så inte har skett är några av oss motionärer nödda och tvungna att ånyo väcka frågan.
Dagen till ära gästas vi på åhörarläktaren av vice ordföranden i det estniska parlamentets konstitutionsutskott, Evelyn Sepp. Hon är dessutom medlem i den av det estniska parlamentet tillsatta undersökningskommittén rörande Estonias förlisning. Jag vill därför i likhet med Kent Härstedt hälsa henne varmt välkommen till riksdagen och den här debatten.
Låt mig inledningsvis, för att om möjligt undanröja diverse missförstånd, verkligen understryka att ingen av oss riksdagsledamöter eller andra som deltar i vår ideella arbetsgrupp med denna fråga i riksdagen odlar några mer eller mindre fantasifulla spekulations- eller konspirationsteorier såsom stundom har hävdats såväl av en och annan riksdagskollega som av somliga mer eller mindre dryga självutnämnda besserwissrar ur journalistkåren. Som tur är tycks dock de ljusa undantagen med tiden bli fler.
Annars får man nog konstatera, fru talman, att den svenska sökande, undersökande och grävande nyhetsjournalistiken i detta fall lyser präktigt med sin högst förvånansvärda och anmärkningsvärda frånvaro. Vi undrar ofta vad detta kommer sig av.
Vi som sedan flera år arbetar med denna fråga besjälas huvudsakligen av två oryggliga motiv. Det första är att en demokratisk rättsstat inte kan tillåta sig att acceptera att flera hundra oskyldiga människor omkommer i en fartygskatastrof utan att någon eller några ställs till ansvar på något sätt eller i någon mening. Det andra är att det i syfte att förebygga liknande olyckor för den framtida sjösäkerheten är oundgängligen nödvändigt att exakt veta hur Estonia sjönk och varför hon sjönk så snabbt. Var det brister i fartygets rumsliga disposition, var det brister i konstruktion eller material, eller var det andra faktorer som sänkte henne och gjorde det så snabbt?
Låt oss inte glömma, fru talman, att M/S Estonia under annat namn hade seglat i minst tio år tidigare på ett minst lika stormpiskat Östersjön som den olycksaliga natten, och hon har klarat sådana seglatser!
Vad kännetecknar då en rättsstat? Jo, bland annat att
den i görligaste mån tar hand om sina omkomna medborgare och deras anhöriga,
den garanterar att oberoende, opartiska och sakkunniga i grunden, utan intressestyrda sidohänsyn, får utreda orsakerna till en olycka,
den förvissar sig om att ansvarsförhållanden klargörs och att ansvariga i skälig mån ställs till svars,
den ser till att den upprätthåller en adekvat och relevant katastrofberedskap och lär av tidigare misstag och felbedömningar.
Här röjer sig alltså brister.
Vi ledamöter i Estoniagruppen är själva inte sakkunniga i skeppsbyggnad, stabilitetslära och andra vetenskaper som hör till den navala arkitekturen, utan vi lutar oss mot en nära nog enig internationell sjöfartsexpertis, som på flera punkter underkänner de förklaringar till förlisningen som den officiella Haverikommissionen har lämnat.
Det måste tyvärr också konstateras att när vi i denna arbetsgrupp hos olika myndigheter och instanser efterforskat fakta rörande Estonias förlisning och ständigt möts av hemligstämplingar på de mest märkliga grunder enligt sekretesslagen, gallrade arkiv och oförklarligt förkomna dokument, frånvaron av originalritningar etcetera, så är inte heller detta ägnat att vare sig stärka den allmänna tilliten till rättsstatens sunda funktion eller ge intrycket av att allt står helt hederligt rätt i denna sak. Sådant väcker dessvärre snarare fler frågor än vad det ger önskade svar. Varför, kan man fråga sig, fru talman, detta hemlighetsmakeri kring en civil fartygskatastrof? Varför dessa tricksanden kring dokument och handlingar som - i den mån de ännu finns kvar eller alls existerat - kanske skulle kunna kasta ljus över ett eller annat sakförhållande? Vems eller vilkas intressen står på spel?
Dessa frågor har vi allt oftare funnit anledning att ställa oss under arbetets gång med detta förlisningsmysterium. Vi vill - och det vill jag gärna säga ifrån talarstolen - förvisso ingen illa. Vi vill bara få upp alla korrekt och relevanta bedömningsgrunder på bordet. Vi undrar: Varför tål de inte alla ljuset?
När utskottsmajoriteten motiverar sitt avslagsyrkande på motionärernas vilja att tillsätta en ny oberoende internationell utredning gör man det bland annat med hänsyn till att inte "något nytt framkommit i de behandlade motionerna". Jag frågar mig stillsamt om majoriteten verkligen har läst motionerna, alternativt kanske inte förstått innehållet i dem? Andra talare före mig har berört och kommer efter mig att mera i detalj beröra vad som framkommit sedan vi för ett år sedan sågs i kammaren för att tala om Estonia. Därför tänker jag inte uppta tiden med det här och nu.
Och sedan nu även Estland börjat agera i riktning mot att bokstavligen gå till botten med att undersöka katastroforsakerna närmare borde, kan man tycka, fler majoritetsföreträdare för riksdag och regering börja lyfta på ögonlocken.
Vidare anför majoriteten att det operativa ansvaret för frågan om M/S Estonias förlisning ligger hos regeringen. Ja, visst är det så. Ingen har väl heller hävdat något annat. Men när regeringen synes slumra är det, i en fråga av denna dignitet, sannerligen riksdagens skyldighet att om möjligt, väcka regeringen. Det menar inte bara motionärerna, som för övrigt blivit fler, utan synbarligen även Kristdemokraternas och Miljöpartiets riksdagsgrupper och enstaka ledamöter ur samtliga övriga riksdagsgrupper som vid voteringarna hittills har stött reservationerna.
Ja, så har vi då detta med att regeringen har givit Vinnova uppdraget att handla upp dataanimerade sjunkförloppsstudier av två oberoende konsortier. Konsortierna är nu utsedda. Deras arbete ska pågå i två år och resultatet således redovisas år 2008. Åtgärden är i och för sig välment men knappast tillräcklig. Utan en närmare besiktning av fartyget på botten där hon ligger lär det nämligen aldrig gå att nå full klarhet på vissa viktiga men ännu obesvarade frågor av vital betydelse just för den framtida sjösäkerheten. Om man inte har korrekta ingångsvärden från verkligheten, till exempel detaljerade bilder från fartygskroppen och oförvanskade originalritningar, räcker det inte med aldrig så många simulerade datastudier byggda på mer eller mindre lösa hypoteser och antaganden.
Fru talman! Glädjande nog tycks alltfler, även bland opinionsbildare, förstå och inse att det finns många viktiga anledningar till att ännu återstående frågetecken kring M/S Estonias förlisning rätas ut. Jag tycker mig ana att man med viss stigande optimism och tillförsikt kan se på möjligheterna att öppna för en ny och fristående oberoende utredning - utan, nota bene, kopplingar till tidigare medverkande experter - om de olika brister och skeenden som ledde fram till olyckan, en utredning som dessutom bör få arbeta öppet och där många personer som ännu inte har fått komma till tals kan förhöras under sanningsförsäkran.
I den andan, fru talman, yrkar jag gärna bifall till reservation 10, men jag står i princip givetvis bakom reservation 11.