Fru talman! Jag vill börja med att hälsa vår kollega Evelyn Sepp från det estniska parlamentet välkommen hit i dag.
Vi har fått höra hur myndigheterna under tolv års tid försökt lägga locket på i Estoniautredningen. Deprimerande nog visade statsministern ungefär samma inställning här för bara någon timme sedan.
Nu har verkligheten blivit en annan. Vi har hört hur en modig tulltjänsteman avslöjade att Estonia har använts för militärtransporter, någonting som alla förnekade innan, och om den panikartade utredning som blev tillsatt under Johan Hirschfeldt. Där var egentligen det enda uppseendeväckande som framkom att han meddelade att allt underlag för utredningen var förstört. Varför det? Kopior på tillgängliga undervattensfilmer är ofullständiga och har manipulerats. När vi krävde att få se originalen svarade dykfirman, Rockwater AS, att man hade bränt upp dem. På frågan varför man hade bränt upp dem sade de: Vi har så dåliga kassaskåp och vi vill inte att de skulle komma i orätta händer. Så frågade vi om det möjligen fanns en bränningsrapport som hade skickats till Sverige eller om det var på uppdrag från Sverige, men det fanns det inte.
Bara timmar efter förlisningen påstod den dåvarande regeringen att olycksorsaken var att bogvisiret hade fallit av. Då frågar man sig: Varför hade bulten brustit? Var det vågor, eller var det sabotage? Dykarna fann snart den undersökta bulten på botten. Då frågar man: Blev den undersökt? Nej, den kastades omedelbart tillbaka i havet. Varför det?
Utredningsunderlag, originalfilmer, låsbultar och allt som kunde ha fått betydelse för utredningen av vår svåraste sjökatastrof genom tiderna har man nu metodiskt undanröjt. Jag skulle tro att bara det motiverar en rättslig prövning.
Kanske är det ändå upptäckten - och nu ber jag särskilt Claes-Göran Brandin att höra på - av Riksrevisionens agerande, eller snarare brist på agerande, som hör till det mest oroande. Det här har man över huvud taget inte observerat. Riksrevisionen ska ju vara medborgarnas yttersta garant mot maktmissbruk och korruption inom statsförvaltningen. Riksrevisionen konstaterade i en förstudie 2004 att, som den själv sade, viktiga anteckningar som i "en väsentlig fråga vara av betydelse för att förstå orsakerna till Estonias förlisning" hade inte blivit analyserade. Det var naturligtvis Sjöfartsverket som skulle ha gjort det. Det gäller anteckningar från ett möte mellan de svenska inspektörer som inspekterade Estonia omedelbart innan hon lämnade Tallinn för olycksresan. Det står att finna på s. 55 och 56 i Riksrevisionens förstudie.
Trots att Riksrevisionen konstaterade "att det är viktigt att på alla sätt skapa klarhet om de frågor samtalet egentligen handlat om" förtiger Riksrevisionen den slutsatsen totalt i sin skrivelse till regeringen bara tolv dagar senare. Ett dokument om Sveriges allvarligaste sjöolycka som Riksrevisionen själv anser måste analyseras för att skapa klarhet om orsakerna till förlisningen omnämns plötsligt inte längre i Riksrevisionens slutrapport till regeringen. Tvärtom konstaterar man kort och gott att "Riksrevisionen har beslutat att inte gå vidare med någon granskningsinsats". Då frågar jag och många med mig: Vad var det som fick Riksrevisionen att lägga ned granskningen?
Än en gång: Riksrevisionen ska vara vår yttersta garant mot maktmissbruk och korruption. Trots det låter man en, som man själv säger, viktig analys förbli oredovisad fastän man vet att en grav försummelse begåtts. Så fungerar alltså rättsstaten i Sverige i fallet Estonia.
I en demokratisk rättsstat uppfattas staten som god gentemot medborgarna. Men precis som solen har sina fläckar, har också den goda staten det. Då och då går någonting snett. Det mest kända exemplet är kanske Watergate i USA. Men glöm inte att vi nyligen hade vår DC 3:a - ett myndighetshyckleri som några rättskaffens medborgare lyckades avslöja. Först efter 50 år fick vi veta sanningen där. Och nu sitter vi mitt uppe i vårt eget Estoniagate. Hade Watergate hänt i Sovjet hade det aldrig avslöjats. Nu hände det i en demokrati. Tack vare oförtrutna grävande journalister fick vi veta sanningarna.
Kommer Estoniagate att avslöjas? Ja, jag tror det. Det finns också hos oss oförvägna journalister, experter från Independent Fact Group, anförvanter, jurister och många andra som ifrågasatt officiella förklaringar. Låt mig bara nämna våra estniska riksdagskolleger och nestorn Sven Anér, som är en av dem som efter ett enastående arbete i dag med rätta kan se ljuset i tunneln.
Trots alla motsägelsefulla turer, först om bärgning av fartyget, sedan om betongingjutning, bärgning av kropparna, dykförbud och så vidare, har nu till sist ändå, tycks det, myndigheternas fruktansvärda dementiapparat rämnat. Alla de konspirationsteorier som nu kommer att få fritt spelrum blir omöjliga att hantera för det politiska etablissemanget. Bara en helt oberoende utredning där samtliga inblandade stater hålls utanför kan förhoppningsvis återställa förtroendet hos medborgarna. Halvmesyrer räcker inte. För glöm inte att officiellt beskrivs Estoniakatastrofen fortfarande som en passagerarfärja som gick under på grund av hårt väder med tusentalet passagerare och uteslutande civil last. Men ingen har ens försökt förklara varför i så fall bara våra hemligaste underrättelseorgan, KSI och Must, fått se alla handlingar, varför dykare har försetts med munkavle och varför bevismaterial har undanröjts. Våra medier har inte ens frågat.
Det kan kännas genant för ett politiskt etablissemang att lyssna till en ung och oförvägen demokrati på andra sidan Östersjön. Där har man emellertid erfarenhet av vart makthavares mörkläggning leder, och det är det man vill förhindra. Är vi därför starka nog att, likt Estland, en gång för alla låta häva den ofattbara mörkläggning som omger vår tids största sjöolycka med 852 omkomna? Förmår vi avslöja vårt eget Estoniagate eller orkar vi bara travestera Hamlet:
There is something rotten in the state of Sweden.
Jag yrkar bifall till reservation 10.