Fru talman! Jag tror att Claes-Göran Brandin var lite ouppmärksam. Jag har inte på något sätt sagt att någon ledamot saknar känslor. Det är inte alls känslor som det här handlar om, utan det handlar om huruvida man har abdikerat från riksdagsledamotens ansvar för att utöva en kontrollmakt över regering och myndigheter. Det är samma sak som när vi i riksdagen agerade i förhållande till tsunamikatastrofen och regeringens förmåga, eller brist på sådan, att förhålla sig till den. Då agerade vi intensivt och tillsatte utredningar.
Det är på samma sätt här. Om vi som ledamöter finner att här finns det oegentligheter, bildbevis som visar någonting som är tvärtemot vad Haverikommissionen säger och nya uppgifter så kan vi självfallet inte ignorera detta. Det som finns i Kurms, den estniska riksåklagarens, rapport är sådant som har funnits tillgängligt i motioner. Det är möjligtvis bilden som klarnar för Claes-Göran Brandin, men i sak är det sådant som vi har känt till.
Jag efterlyser någon form av förhållningssätt till detta. Det går inte att passa och säga att det här är regeringens bord när man vet att regeringen inte gör någonting. Vi fick ju höra det alldeles nyss! Den vill inte göra någonting. Det har man inte velat göra på tolv år över huvud taget i Sverige.
Här har vi ett estniskt parlament som har förstått och sett att det finns någonting som är väldigt fel i utredningen och att det är någonting annat som har hänt. Då känns det lite förödmjukande att vi här i Sveriges riksdag har en majoritet som på något sätt säger att det här är regeringens bord, väl medveten om att regeringen inte gör någonting.
Men det kanske är så att vi saknar den förmågan i det svenska parlamentet och att vi får sätta vår tillit till Estland. Det var lite ombytta roller förut, men nu tycks det som att det är där som framåtskridandet kan ske.