Fru talman! Ärade ledamöter i kammaren! Åhörare och protokollsläsare! Jag vänder mig särskilt också till det estniska parlamentets konstitutionsutskotts vice ordförande Evelyn Sepp som gästar oss i dag. Hon är också vice ordförande i det estniska parlamentets Estoniautredning och har lyssnat till den här diskussionen för att vidarebefordra den till sina kolleger när hon kommer hem.
Vi diskuterar i trafikutskottet bland annat motionen om en ny utredning av Estonias förlisning.
Den utredning som genomfördes bakom lyckta dörrar av just de särintressen som var ansvariga i de tre berörda länderna var ingenting annat än en politisk uppgörelse som underlät att identifiera omständigheterna kring haveriet. Det anser det internationella transportarbetarförbundet, som kräver en ny utredning.
Hela den samlade sjöfartsvärlden har en annan uppfattning än Haverikommissionen. Det säger Sveriges Fartygsbefälsförening, som vill ha en ny utredning.
Utredningen är en stor skandal. Det säger chefen för FN:s internrevision i New York Inga-Britt Ahlenius, som kräver en ny utredning.
Estoniautredningen undanhåller fakta och har haft en dold agenda. Det säger en av Sveriges främsta sjötekniska experter, professor Anders Ulvarsson på Chalmers i Göteborg, som kräver en ny utredning.
Ordföranden i det europeiska samarbetsorganet för haveriutredningar ITSA, Pieter van Vollenhoven, anser det nödvändigt med en ny utredning.
Utredningen har också kritiserats av Kungl. Tekniska högskolan i Stockholm, Strathclydeuniversitetet i Skottland - ett av de främsta på området - och SSPA i Stockholm, som alla vill se kompletterande utredningar eller en ny Estoniautredning.
Fru talman! Det är naturligtvis svårt för oss som folkvalda riksdagsledamöter att sätta oss in i komplicerade skeppstekniska frågor och ett omfattande utredningsmaterial. Men det är ännu svårare att ignorera dem som verkligen kan, de främsta experterna på området - vilka som jag nyss nämnde, till skillnad mot de särintressen som fanns i haveriutredningen, består av oberoende expertis.
Det finns tre områden kring Estonias förlisning som bekymrar och som är föremål och grund för de här massiva kraven på en ny utredning. Det första är sjunkförloppet, som fortfarande i dag, tolv år efter katastrofen, inte är klarlagt. Jag tror att alla vet att om det kommer in vatten högt upp i ett fartyg, ovanför havsnivån - som Haverikommissionen påstår att det gjorde på bildäcket - blir fartyget väldigt snabbt instabilt och kapsejsar, vilket kan gå på någon minut eller två. Men Estonia förliste inte på det sättet utan kantrade sakta och sjönk på väldigt kort tid, 40-45 minuter, vilket indikerar ett massivt intag av vatten också under havsnivån. Det är någonting som bekräftas av överlevande från katastrofen. Just bland de som fanns längst ned i fartyget, på däck 0 och däck 1, var de flesta som överlevde, därför att vattnet varnade i god tid innan fartyget hade börjat sjunka ordentligt.
Den internationella haveriutredningen undersökte dock över huvud taget inte möjligheten av ett läckage. Den mest primära undersökning som en haveriutredning har att göra i en sådan här situation är naturligtvis att dokumentera fartygets skrov, vilket man i dag erkänner att man inte gjorde.
Det här, fru talman, är ett gott skäl för en ny utredning. Om vi i dag fortfarande inte vet vad som orsakade katastrofen och hur den gick till kan vi ju heller inte vidta rätt åtgärder för att förebygga att en liknande olycka händer i framtiden. Det är alltså ett rent sjösäkerhetsargument.
Det andra skälet till att tillsätta en ny utredning är att vi fortfarande inte har fastställt ett formellt ansvar för den katastrof som kostade över ett halvt tusen svenska medborgare livet. Det kan man möjligtvis komma undan med i länder som Vitryssland eller Mugabes land. Men i ett demokratiskt rättssamhälle är det oacceptabelt att ett halvt tusen medborgare kan dö utan att man utreder den exakta olycksorsaken och utan att man fastställer ett formellt ansvar.
Det andra området, fru talman, som bekymrar är allt det som vi i dag vet och som har skett efter förlisningen av fartyget.
Vi vet i dag utifrån faktiska bildbevis att någon varit nere vid fartyget de närmaste dygnen efter förlisningen och öppnat den 10 ton tunga ombordkörningsrampen och sedan stängt den efter sig. Det vet vi därför att när man stänger den efter sig fastnar räckena i innefattningen. De ligger avsågade på havets botten filmade av den officiella utredningens dykare.
Vi vet att det finns filmmaterial över sprängskador inne på bildäcket, på fartygets lastdäck.
Vi vet att ett fartyg från den svenska marinen var närvarande omgående efter olyckan. Inget av det här nämns i den gjorda haveriutredningen.
Vi vet också från filmmaterial att dykare har varit nere och agerat inne på lastdäcket. Det här är mer anmärkningsvärt än det kanske låter därför att haveriutredningen har förnekat att man gjort någon undersökning på fartygets lastdäck.
Johan Franson, en av cheferna nu på Sjöfartsverket, förnekar att man har varit inne på fartygets bildäck. Då undrar man vilka dykare det är som opererar inne på fartygets lastdäck. Om det nu inte är den officiella haverikommissionens dykare och om det inte är Sjöfartsverkets dykare, vilka är det då som har skaffat sig tillträde till lastdäcket och opererar där inne och som det inte nämns ett enda ord om i haveriutredningen? Den frågan finns det fortfarande inget svar på.
Den fråga som nu ställs runtom i flera länder är om det fanns en militär last ombord som efter förlisningen togs ut ur fartyget. Informationen om en militär last ombord på Estonia har funnits sedan år 1994 men konsekvent avfärdats som konspirationsteorier fram till för ett och ett halvt år sedan då en pensionerad tulltjänsteman medgav att Estonia utnyttjats av Försvarsmakten för att frakta militär materiel. Regeringen tillsatte då en utredning.
I dag vet vi ledamöter i trafikutskottet som sitter här att det redan år 1992 skrevs ett avtal mellan tull och överbefälhavare om att militärt gods som var stöldgods från det forna Sovjet skulle kunna tas in i Sverige utan den formella tullklareringen.
Vi vet i dag att västvärlden i stort köpte det forna Sovjets krigsmateriel. Det var inte bara Sveriges försvar som var insiktsfullt eller hade intresse av det här, utan det var många länder.
Vi vet i dag från konstitutionsutskottets arbete att privata företag anlitats för sådana här transporter. FMV har anlitat privata företag för att transportera ut sovjetisk krigsmateriel till Sverige.
Men den utredning som då tillsattes fick ett väldigt snävt mandat. Det handlade inte om att utreda allt, utan det handlade om att bara se till om Sveriges försvarsmakt och FMV ansvarat för några militära transporter och om att bara granska september månad 1994, ingenting annat.
Försvarsmakten erkände de två fall som tulltjänstemannen hade informerat om men sade att man inte ansvarat för någon transport under förlisningsnatten. Det kan mycket väl vara så att det svenska försvaret inte hade ansvar för någonting ombord under förlisningsnatten.
Men frågan om vilken kunskap som fanns om militär materiel ombord, oavsett vem som var ansvarig - om det var ett privat företag som var ansvarigt eller en kriminell organisation eller ett annat lands försvarsmakt - ställdes aldrig. Den frågan kunde inte ställas därför att Hirschfeldt aldrig gavs det mandatet. Därför vet vi fortfarande inte om Estonia bar en militär last under förlisningsnatten eller inte.
En sådan här militär last ombord på fartyget behöver då inte ha något med själva olycksorsaken att göra. Men det skulle förklara motivet för dem som skaffade sig tillträde till lastdäck därför att det är en omfattande undervattensoperation att öppna en 10 ton tung bilramp. Det måste man ha mycket starka motiv för att göra och också omfattande resurser för att kunna genomföra.
En militär last ombord skulle också kunna förklara varför den officiella haveriutredningen inte har gjort det mest grundläggande haveriutredningsarbetet som att till exempel kontrollera lastdäcket - huruvida lasten var surrad på ett korrekt sätt eller inte och huruvida vattentäta skott och dörrar var stängda så som de ska vara eller inte - därför att man helt enkelt förhindrades.
Samtidigt, fru talman, går det heller inte att utesluta ett samband mellan en militär frakt och förlisningsorsaken. Det är därför som den estniska regeringens utredning är så oerhört viktig - den utredning som leds av den estniske riksåklagaren Margus Kurm och som för några veckor sedan kom med ett delbetänkande som alla vi i trafikutskottet har haft tillgängligt. Där påpekade man från den estniska sidan en rad brister och motsägelser i den officiella haveriutredningen. Man bekräftade mycket av den internationella kritiken. Man påpekade bland annat att sprängningar inne på lastdäcket - som då inte har med förlisningsorsaken att göra - ej har utretts. Man konstaterade också att man har motarbetats av en svensk myndighet. Sjöfartsverket nekade den estniske riksåklagaren att samtala med de dykare som arbetade ombord på Estonia.
Sammantaget ledde det här till att den estniska regeringen omedelbart beslutade sig för att utredningen skulle få ett förlängt mandat. Man fann innehållet i den här rapporten så anmärkningsvärt att mandatet förlängdes ytterligare.
Utöver den estniska regeringens utredning har också det estniska parlamentet en utredning om Estonias förlisning med fokus på huruvida fartyget bar en militär last eller inte, det vill säga på att få fram ett svar på den fråga som den svenska utredningen aldrig gavs möjlighet att söka ett svar på.
Fru talman! Det är mot den här bakgrunden som jag, Miljöpartiet och många andra - bland annat alltfler ledamöter i Sveriges riksdag - finner den svenska regeringens brist på engagemang, totala ointresse eller oförmåga att förhålla sig till de här frågorna som förbryllande. Man nekar att ge intervjuer i medier eller delta i debatter. Man nekar att ha ett förhållningssätt till den estniske riksåklagarens utredning. Man är inte här i dag, vilket man brukar vara när vi diskuterar den här frågan - Mona Sahlin är inte närvarande i kammaren.
Det här ger, korrekt eller inte, ett intryck av att man har något som man vill dölja. Trots en överväldigande dokumentation, trots bildbevis och trots den estniske riksåklagarens konkreta rapport väljer regeringen att göra ingenting. Det bekräftades för en 20 minuter sedan av vårt lands statsminister. Man väljer att göra ingenting.
Jag finner det anmärkningsvärt att majoriteten i trafikutskottet inte förmår bemöta kraven i sak, inte förmår bemöta argumenten i debatten. Jag tycker också att det är anmärkningsvärt att företrädarna för de två största partierna, Socialdemokraternas Claes-Göran Brandin och Moderaternas Elizabeth Nyström som är talespersoner för respektive parti i Estoniafrågan i trafikutskottet, konsekvent har motverkat varje form av granskning av Sjöfartsverket - som är ett av de verk som är djupt involverat i arbetet kring Estonias förlisning - och samtidigt sitter i Sjöfartsverkets styrelse. Jag tycker att det är olyckligt och tror att det kanske är svårt att verka för en granskning av en myndighet om man samtidigt sitter som ledamot i det verkets styrelse.
Jag tycker också att Björn Hamilton från Moderaterna och Peter Pedersen från Vänsterpartiet har fel i sak i debatten här när de säger att det här är en fråga som regeringen hanterar och att man förväntar sig att regeringen agerar. Vi vet ju att regeringen inte agerar.
Man glömmer uppenbarligen bort från Moderaternas och Vänsterpartiets sida att vi riksdagsledamöter, valda av folket, har ett mandat och ett ansvar för att granska den exekutiva makten - en kontrollmakt. När vi finner att regering och myndigheter inte agerar i enlighet med förväntningar, med internationella konventioner eller med vad folk förväntar sig så har vi ett personligt ansvar för att reagera. Det är tragiskt att höra hur Björn Hamilton och Peter Pedersen abdikerar från det ansvaret som riksdagsledamöter. Det är djupt bekymmersamt.
Det argument som Claes-Göran Brandin förde fram tidigare om att ingenting nytt har framkommit i motionen i förhållande till tidigare år är väldigt lustigt. Det har egentligen ingenting med saken att göra. Om man finner oegentligheter, bildmaterial och vittnesmål - även om de är flera år gamla - så är det väl själva sakfrågan som vi måste ha en förmåga att förhålla oss till? Det blir inte mer acceptabelt bara för att det inte råkar vara någonting nytt. Detta är ett argument som inte har någon som helst bärkraft.
Jag hoppas att Socialdemokraternas representant här Claes-Göran Brandin och även Moderaternas Elizabeth Nyström kommer upp och i sak förmår argumentera för varför inte vi i det svenska parlamentet ska kräva att få ökad klarhet i frågan mot bakgrund av att vi har dokument och material som visar på oegentligheter. Om inte blir det förvisso lätt för det estniska parlamentets representant att skriva sin sammanfattning av vad partierna tycker. Men jag tror att de som ser det här på tv, lyssnar på debatten eller läser protokollet förväntar sig att få höra lite mer om varför man i sak säger nej till att utreda frågan.
Fru talman! Vi har skrivit en reservation från Miljöpartiets sida vars syfte är att föra in den kunskap som i dag finns i de officiella riksdagsprotokollen. Jag väljer dock att yrka bifall bara till Kristdemokraternas reservation nr 10.