Fru talman! Jag tackar jordbruksministern för sva-
ret. Jag är glad att denna debatt kunde bli av redan i
dag, och inte om tre veckor.
Jordbruksministerns svar är tyvärr ganska förut-
sägbart - EU har krävt detta, finns det brister i kart-
materialet är det jordbrukarens ansvar att rätta till
dem, det finns inga skäl för oro för rättssäkerheten,
och myndigheterna kommer att göra vad som är möj-
ligt för att införandet skall ske så smidigt som möjligt.
Tro det den som kan, efter de signaler som Jord-
bruksverket lämnade för någon tid sedan om att
myndigheten skulle slänga alla ofullständigt ifyllda
ansökningar.
För övrigt vill jag passa på att tacka statsrådet
även för svaret på min fråga i det ärendet. Jag väl-
komnar verkets besked om att det för närvarande inte
kommer att ändra på svensk förvaltningstradition. Jag
hoppas också att verkets tillträdande generaldirektör
på ett seriöst sätt kommer att betrakta den lilla männi-
skan som kan ha problem med komplicerade ansök-
ningar. Vi får inte glömma att vi faktiskt inom vårt
eget land bidragit till att utveckla denna formidabla
byråkrati för att hantera EU:s jordbruksstöd.
Därför drar jag litet på smilbanden när jag hör
jordbruksministern slå fast att Sverige även i fortsätt-
ningen kommer att driva frågan om förenklingar i
regelverken för att undvika onödigt administrativt
arbete hos såväl myndigheterna som hos jordbrukar-
na. Men jag välkomnar verkligen denna inställning,
och önskar såväl jordbruksministern som den nytill-
trädande generaldirektören lycka till i denna strävan.
När det gäller dagens interpellationsdebatt om
kartorna är jag av motsatt uppfattning. Inför EU-
ansökningen 1995 tvingade regeringen och Jord-
bruksverket alla lantbrukare att själva ta fram ett helt
nytt kartmaterial. Inget av det som vi hade i landet
dög. Vi skulle anpassa oss till EU:s hårda krav. Kra-
ven var rigorösa. Jordbruksverket ställde mycket höga
krav på karteringsmetoder, och lantbrukarna tog hjälp
av modern teknik i form av GPS, s.k. satellitnavige-
ring. Det kostade mycket pengar. Dessutom skulle
varje ansökan kompletteras med en översiktskarta
som placerade in ägokartan i ett större sammanhang.
Plötsligt dög inte de här kartorna längre. EU sades
ställa helt nya krav. Ett helt nytt system skulle tas
fram - denna gång av staten, trots att andra aktörer
som varit inblandade i framtagandet av det första
systemet erbjöd sig att hjälpa till, med det som redan
fanns som grund. Det anmärkningsvärda var att även
denna gång skulle jordbruket tvingas stå för kostna-
derna. En kartavgift skulle täcka framtagningskostna-
derna av det nya systemet. Det blev 100 miljoner
kronor i en engångsframtagningskostnad, och därefter
17 miljoner per år. De 100 miljonerna skall amorteras
till år 2019, tror jag, med ett avkastningskrav på 8 %
statslåneränta. Det är en ganska hög ränta. Man und-
rar om jordbruksministern verkligen är av åsikten att
CAP i dess nuvarande utformning kommer att bestå
till dess.
Det skulle vara mycket intressant att veta om den-
na förändring även gäller övriga EU, eller om det bara
är Sverige som har behövt nya kartor. Såvitt jag vet
har inte Finland behövt förnya sina kartor.
Man kan starkt misstänka att regeringen och Jord-
bruksverket begick ett fel när de begärde de första
kartorna. De var uppenbarligen inte överens med EU
om vad som egentligen skulle krävas. Är det då verk-
ligen rätt att den som felet gick ut över, i detta fall
lantbrukarna, skall stå för fiolerna? Mitt svar på denna
fråga är självfallet nej. Det är inte hederligt att kräva
detta. Delar inte jordbruksministern min uppfattning
här?
Det som gäller själva kartorna får jag ta i mitt
nästa inlägg. Jag ser att talartiden är ute.