Fru talman! Låt mig först säga att jag som jord-
bruksminister verkligen inte, vare sig här i riksdagen
eller någon annanstans, kan uttrycka uppfattningen att
vi skall se mellan fingrarna. Jag tror egentligen inte
heller att en ledamot av Sveriges riksdag kan säga det.
Däremot tror jag att vi kan vara helt överens om
att vi skall ha ett regelverk som är så smidigt, obyrå-
kratiskt, enkelt och serviceinriktat som möjligt. Det är
min avsikt att även fortsättningsvis sträva efter det
och givetvis också att följa denna fråga och dess han-
tering vid Jordbruksverket, som är den myndighet
som har ansvaret.
Fru talman! Jag redovisade en genomsnittskostnad
på 500 kr per jordbruksföretag för kartorna. Man skall
komma ihåg proportionerna. Vi talar om stöd på
hundratusenkronorsnivån, och vi talar om en kart-
kostnad som är 500 eller 1 000 kr. När man lyfter
fram den typen av kostnad som en orsak till att det
svenska jordbruket är utsatt för konkurrenssnedvri-
dande åtgärder tror jag att man riskerar att inte bli
tagen på allvar. Om allmänheten får klart för sig att
det är problem i den storleksordningen som skulle
vara hindret för svenskt jordbruk när det gäller att
hävda sig här hemma och på den internationella
marknaden tror jag nog att kompetensen hos det jord-
bruket ifrågasätts. Klarar man inte en ekonomisk
belastning på 500 kr per företag och år?
Peter Weibull Bernström frågade huruvida det
egentligen är förenligt med EU-reglerna, och om det
är avsikten, att ett land tar ut denna typ av avgift. Vi
har gjort den mycket bestämda tolkningen från svensk
sida att det är möjligt. Vi är inte ensamma om att göra
den tolkningen. Vi vet att det nu pågår mål i EG-
domstolen mellan andra medlemsländer och deras
medborgare som rör samma fråga. Utan att ha en klar
uppfattning om vad som kommer att hända i den frå-
gan kan jag säga att vi skall följa den med största
noggrannhet. Givetvis har vi ingen annan avsikt än att
tolka regelverket på det sätt som bedöms vara korrekt.