Fru talman! Utgångspunkten för diskussionen om IMF är att kreditgivning alltid ska utgå från den riskbedömning kreditgivaren gör. Ett alternativ är att ställa krav på att vi tar kreditrisken, det vill säga att vi frånhänder Världsbanken eller Valutafonden det ansvar det innebär att göra en bedömning av vilka risker långivaren tar och vilken återbetalningsförmåga låntagaren har. Om vi ställer krav på Valutafonden att släppa de krav som normalt ställs på låntagaren att återbetala måste vi också ta upp frågan om vi ska ta den risken i stället. Jag tror att det blir en omöjlig hantering.
Däremot håller jag med om det demokratiska underskottet - om vi använder det uttrycket - i arbetet inför Valutafondens och Världsbankens möte.
Det är en ganska allmänt spridd uppfattning att vi skulle må bra av en större öppenhet inför dessa möten. Jag tror inte att det är en kontroversiell fråga politiskt i detta hus.
Formerna kan man självklart diskutera. Vi har tidigare ansett att diskussionerna i finansutskottet varit tillräckliga, men det är möjligt att man ska vidga detta forum till en bredare diskussion i ett annat sammanhang. Men att det ska vara en anledning att minska utrymmet för att ge krediter som behövs för att sanera länders ekonomiska situation är en missriktad åtgärd.
När ni föreslår minskat utrymmet för krediter lämnar ni över till marknaden att lösa en del av de problem som vi med en riskbalanserad kreditgivning kan få praktiska och kontrollerbara lösningar på.