Fru talman! Jag är av åsikten att vi måste göra något väldigt snabbt. Det som händer är att många utförsäkras, och då måste vi agera. Det vi har på bordet nu är ett första steg för att få en bättre sjukförsäkring.
För oss är det viktigt att välfärden finns där när vi behöver den, och att få samhällets stöd innebär inte bara att man får rehabilitering. Det är viktigt, men i det socialdemokratiska välfärdssamhället innebär det också att man får ekonomiskt stöd. Människor som har drabbats av utmattning och psykisk sjukdom slipper oroa sig också för att sälja huset när de behöver fokusera på att bli friska.
Jag tror inte att vare sig jag eller Maria Malmer Stenergard är de som ska avgöra hur olika diagnoser fungerar. Jag tror att det är en farlig väg att gå att tro att vi politiskt kan definiera det så som Moderaterna gör här. De säger att om man har vissa diagnoser ska man få en rättighet och om man har andra ska man ha något annat - trots att man har samma arbetsförmåga. Jag tror att det är en jättefarlig väg att gå.
Er politik hänger helt enkelt inte ihop på den här punkten - om ni inte står för något helt annat än diagnosbaserad sjukförsäkring, och det vore verkligen att ge upp den arbetslinje som har varit det ni stått för i politiken.
Just när det gäller långtidscovid har ni insett att människor inte blir friska av att få sämre ekonomisk ersättning. Men ni håller fast vid att de som har andra, liknande symptom fortfarande ska få betydligt sämre ekonomisk ersättning.
Vi är överens om rehabiliteringen, men den ekonomiska ersättningen är vi inte överens om. Varför tror ni fortfarande att människor med andra sjukdomar än långtidscovid skulle bli friskare av att bli fattiga?