Fru talman! Vi moderater står bakom motionen om ansvaret för vrak. Vi menar att det finns behov av en samlad lagstiftning som reglerar ansvarsfrågan för nytillkomna vrak längs våra kuster. Därför finns det också mycket riktigt en moderat reservation till förmån för Marietta de Pourbaix-Lundins motion i frågan. Men det är inte det som jag vill tala om.
Den stora frågan i detta ärende handlar om åtgärder för att förhindra katastrofer i Östersjön. I handlingarna talas det mycket om fiskekontroll, oljesanering, miljötillståndet i havet och så vidare, och det är jättebra. Det tycker vi också. Men terroristhotet nämns inte med ett ord i handlingarna.
Jag skulle vilja ställa en fråga till er som sitter i försvarsutskottet. Och det är säkert några av er som tycker att ni behärskar den här frågan bättre än jag. Vilken beredskap har vi om ett kryssningsfartyg kapas i Östersjön? Jag skulle vilja svara: Ingen alls.
Visst är det märkligt att om en olycka inträffar ute i Östersjön finns det överenskommelser mellan Östersjöländerna att man ska hjälpas åt när det gäller miljöräddningstjänster men inte när det gäller terroristhot. Och terrorismen arbetar internationellt, och vi måste sluta vara naiva, och vi måste sluta att tro att det aldrig kan drabba oss. Vi menar att länderna kring Östersjön bör ha en samordnad strategi och kanske rentav ha en vältränad organisation för att bemöta hotet när det väl dyker upp. Vi menar att Sverige bör gå i bräschen för detta arbete för att trygga säkerheten i Östersjön.
Men det är kanske ännu viktigare att de svenska myndigheterna samarbetar. Vi från den moderata försvarskommittén har rest land och rike runt, vilket ni i de andra partierna säkert också har gjort, och vi har besökt i stort sett alla militärorter och kan konstatera att samarbetet är erbarmligt dåligt mellan de svenska myndigheterna. Ibland beror det på att lagstiftningen lägger hinder i vägen, till exempel mellan polisen och Försvarsmakten.
Jag kan ta ett exempel, även om det inte är sjörelaterat, som för 14 dagar sedan väckte en oerhört stor uppmärksamhet i Sydsverige. Man kunde följa hur tre tungt lastade polisbussar körde i 160 kilometer i timmen med blåljus från Stockholm ned till Malmö för att göra ett tillslag. Förutom att de skrämde slag på trafikanter längs hela vägen aviserade de redan när de lämnade Stockholm att någonting stort var på gång.
Då kan man fråga sig: Varför körde tre polisbussar 60 mil i 160 kilometer i timmen samtidigt som försvarets Herkulesplan eller helikoptrar stod på plattan färdiga att lyfta? Jo, förklaringen är att lagstiftningen lägger hinder i vägen. Försvaret får inte lov att medverka, inte ens för att transportera polisens insatsstyrka, och det är ju huvudlöst.
Nu var det uppenbarligen polismördarna från Norge som man skulle slå till mot, men det kunde ha varit fråga om terrorister i Malmö hamn. Då kan man fråga sig om detta är rätt sätt att använda resurserna. Vi lägger 43 miljarder om året på ett försvar som vi inte får lov att använda inom landets gränser.
Jag ska återge lite grann från senaste numret av Officerstidningen där man intervjuar folk inom flygvapnet: Terrorhotet tycks vara helt glömt. I dag övar vi mycket lite med de andra försvarsgrenarna och inte alls med polisen.
Vidare står det: Vi upplever det som att vi nu lägger pengar och resurser på andra ställen för att bygga upp precis den verksamhet som vi inom försvaret har.
Det gäller inte bara flyget. Det finns också en artikel av en lärare i strategi vid Försvarshögskolan. Han säger precis det som vi alla känner till, nämligen att svenska förband utomlands samarbetar med civila organisationer. Det gör man nere i Kosovo, och det gör man runtom. Den här läraren frågar varför de inte kan samarbeta på hemmaplan, nationellt inom landets gränser. Han konstaterar också att vi under det kalla krigets dagar, när det enda hot som egentligen fanns var ett militärt hot, hade stora samövningar mellan Försvarsmakten och totalförsvaret. Alla civila organisationer var med i de här övningarna. I dag är hotbilden mycket mer komplex. Vi har en hotbild som är både militär och, framför allt, civil - i form av terrorismen. Man konstaterar att det över huvud taget inte finns någon samordning. Man samverkar inte alls. Man övar inte längre.
Man skriver så här: Organisatoriska, formella och byråkratiska hinder stoppar effektivt en lösning av frågan.
Jag tycker, fru talman, att detta är djupt oroande.
Vi vill ha en snabb översyn av lagstiftningen för att få bort alla de hinder som bland annat den Munkska utredningen pekat på. Men det är inte så enkelt att det bara handlar om lagstiftningen. Vi har ju massor av exempel på hur revirtänkandet - ett för oss fullständigt obegripligt revirtänkande mellan myndigheter i Sverige - stoppar varje form av samarbete. När vi rest runt i Sverige har vi fått många exempel på detta. Kanske är det värst när det gäller förhållandet mellan Kustbevakningen och marinen. Vi moderater föreslår därför, som en slutsats av detta, att Kustbevakningen och marinen läggs ihop. Låt Kustbevakningen gå in i Försvarsmakten enligt dansk modell! Det fungerar alldeles utmärkt i Danmark.
Ärligt talat är mitt absoluta skräckscenario att en fullastad tanker kapas ute till havs och man sedan sätter full fart in mot svensk hamn. Sett till den ordergivning, den ordergång och beslutsgång som finns i Sverige samt de resurser som vi har att sätta in mot ett sådant här hot blir man rädd.
Fru talman! Vi menar att Ådalen 1931 och det trauma som det skapade i Sverige inte längre får styra det säkerhetspolitiska tänkandet i Sverige. Vi måste kunna använda Försvarsmakten också på bred front för att lösa och även agera mot varje form av hot.
Vi moderater står naturligtvis bakom de moderata reservationerna. Men för att spara tid har jag av mina partivänner blivit ombedd att yrka bifall endast till reservation 1.