Fru talman! Mediepolitiken aktualiseras då och då, och nu är den hetare än på mycket länge eftersom den utredning som pågår snart ska presentera förslag som kan få stor bäring på public service och den framtida utformningen. Frågorna infinner sig hos oss i kammaren precis som hos allmänheten ute på gator och torg och i tv-soffor: Vilken roll ska SVT och Sveriges Radio egentligen ha i framtiden? Hotas public service av nya aktörer och teknisk utveckling, eller kan dessa innebära att public service faktiskt kan komma att utvecklas i stället? Och kanske viktigast: Hur kan vi säkerställa allas vår tillgång till kvalitets-tv och kvalitetsradio i en föränderlig tid där medieutbudet ständigt växer och diversifieringen hela tiden ökar?
Ja, fru talman, det betänkande som vi har att hantera i dag handlar om radio, tv, film och censur, inte andra medier som till exempel dem som jag personligen är oerhört beroende av, nämligen dagstidningar.
Jag vill inleda med att yrka bifall till förslaget i betänkandet i dess helhet.
Fru talman! I flera årtionden var Sveriges Television och Sveriges Radio helt ohotade. I min barndom fanns det två tv-kanaler. Det fanns tre radiokanaler. TV 1 var mina föräldrars självklara val. Radions P 3 var min favoritkanal. På den tiden var det helt självklart att hela familjen tillsammans såg på lördagsunderhållningen i tv samtidigt som barnen åt lördagsgodis. I skolan på måndag morgon talades det om underhållningen, tävlingarna och artisterna. Det fanns referenspunkter som alla kunde tänka om och känna inför. Barnprogrammen var pedagogiska, och vi som växte upp på 60- och 70-talen minns med glädje Magnus, Brasse och Eva i
Fem myror är fler än fyra elefanter
och Birgitta Andersson som lärde oss läsa i
Från A till Ö
.
I dag är allting annorlunda. I varje hem finns många platta tv-apparater, men det finns också ett överväldigande kanalutbud. Man kan ta hem alla kanaler via datorn. Det finns en konkurrens, och man kan undra om SVT:s ställning i det svenska folkets medvetande har eroderats. Nej, så har inte skett. Fortfarande leder varje förändring i tablåerna på SVT:s etta och tvåa till engagerade diskussioner från medborgarna på insändarsidorna, och anmälningarna till Granskningsnämnden tilltar, vilket ju faktiskt innebär att medborgarna bryr sig om public service fortfarande.
Bolibompa
,
Rapport
,
Melodifestivalen
,
Sommarpratarna
i radio och många andra program är fortfarande betydelsebärande för många svenskar. På senare år har miljoner svenskar följt Fredrik Lindström i
Värsta språket
eller min kompis i Uppsala Knut Knutsson i
Antikrundan
.
Min förhoppning är att SVT och SR inte ska se uppkomsten av nya kanaler som hot utan mer som motivationsfaktorer för att ännu mer profilera sig och höja nivån när det gäller kunskap, bildning och kultur i det moderna medielandskapet. Kom ihåg att public service har en bildningspolitisk uppgift och står ända sedan Radiotjänsts tid i en kulturdemokratisk tradition, någonting som man tycks tendera att inte alltid lyfta fram.
Det har funnits skillnader i synen på huruvida mångfalden inom SVT och radio är positiv. Jag vill bara upplysa, fru talman, om det faktum att den första borgerliga regeringen på 44 år på 70-talet förverkligade den allra viktigaste mediepolitiska reformen i modern tid, nämligen att en gång för alla bryta radiomonopolet. Det var en mig närstående person som kom att förverkliga den stora reformen. Olof Palme lovade att han skulle avskaffa närradion när Socialdemokraterna en gång återkommit till makten, men efter sossarnas segerval 1982 valde en klok man, Bengt Göransson, att permanenta närradion.
Men så sent som på 90-talet, när parabolerna installerades på svenska hustak och balkonger, var Socialdemokraterna inte sena med missriktade förslag om lagstiftning om att förbjuda denna nymodighet. Samma tendens att försöka stoppa utvecklingen och backa in i framtiden tycks vi se ännu i dag.
Ibland har jag sagt att vi lever i Googles tidevarv. Vi vänjer oss vid att allting går fort, och information finns tillgänglig genom en knapptryckning på Google eller Wikipedia. Detta ger oanade möjligheter, men det sker också en utarmning. Fördjupningen lyser ibland med sin frånvaro. Public service måste bevara de goda idealen om ett programutbud med kvalitet och spets för medborgarna samtidigt som man anpassar sig till en ny situation med mångfald och tuff konkurrens.
På senare tid har vi dessvärre ibland kunnat se hur public service-kanalerna satsat på att plagiera storsäljande produkter från de kommersiella kanalerna i stället för att profilera det egna. För några år sedan blev det lite löjligt. Bolagen ville ha tittare och lyssnare i åldersspannet 22-44 år. Det gjorde att man valde bort de lyssnare och tittare man hade för att jaga sådana som man aldrig skulle få.
SVT och SR kommer att fortsätta tillhandahålla kvalitets-tv och radio för medborgarna inom all överskådlig tid, men i dag produceras faktiskt public service av fler än dem. TV 8 gör seriösa magasin och debattprogram. Axess TV och andra producerar fantastiska kulturprogram av mycket hög kvalitet.
Mina tidigare kolleger har nämnt dem vid namn, och jag vill också göra det. Jag vill även säga att de på ett mycket konstruktivt sätt bidrar till det diversifierade medielandskapet med sin kulturdemokratiska tradition - nya tradition förvisso, men de för den vidare. Det handlar om att bevara och samtidigt gå vidare.
Runt om i världen ser vi hur möjligheten att låta oberoende producenter söka public service-medel för att skapa kvalitetsproduktioner genomförs. I Danmark har man genomfört ett system som innebär att mediemyndigheten fördelar pengar till public service-produktioner som kan sändas i kommersiella kanaler. I Storbritannien har en parlamentarisk kommitté rekommenderat att fler aktörer än BBC ska kunna få finansiering av public service-produktioner just för att undvika en monopolliknande situation. Det är hög tid att välkomna en större mångfald av kvalitets-tv även i Sverige, producerad av andra aktörer än SVT.
Jag tror att de förhållandevis unga människor som jag ser på åhörarläktaren är beredda att hålla med om att det är viktigt för förnyelsen av public service att många fler aktörer finns på marknaden och att vi inte undertrycker dem utan i stället stimulerar deras positiva utveckling. Mångfald, fru talman, är som bekant att föredra framför enfald. Det gäller i synnerhet på mediepolitikens område såsom det ser ut i dag.