Fru talman! Att vara ledamot i kulturutskottet i dessa tider är som att genomgå en lång och utdragen graviditet. Det har nu gått 18 månader sedan regeringen tillträdde, och inget barn är fött. Ingen proposition som presenterar regeringens vilja och ambition på kulturområdet har lagts på riksdagens bord.
Under mina snart 26 år i riksdagen har jag aldrig varit med om att sitta i ett så undersysselsatt utskott. Då kan ni inberäkna förra gången som de borgerliga partierna styrde Sverige med stöd av det främlingsfientliga partiet Ny demokrati.
Nu för tiden tycks det som om de inte ens kan styra med hjälp av varandra. Ännu har man nämligen inte enats om en gemensam politik i kulturfrågor, ej heller på det område som vi nu diskuterar - mediefrågorna.
Trots att jag många gångar har hört kulturministern under sin tid som riksdagsledamot uttrycka sin avoghet mot knyppling tycks det som om det är just kunskaper på det området som krävs. Nu måste ni snart knyppla ihop någonting.
Det närmaste en gemensam åsikt som man kan komma är de direktiv som alla arbetsgrupper och beredningar har lyckats få ihop. När det gäller direktiven till utredningen om public service verkar dock en hel del arbete kvarstå.
Jag har i alla fall fått ägna en hel del tid åt att debattera med moderater och folkpartister om hur direktiven ska tolkas och vad som är public service. Det blev faktiskt inte heller riktigt sant. När vi skulle debattera i TV 8 tog man det säkra före det osäkra och valde att tala direkt med herr Adaktusson själv i stället för att debattera med mig. Kanske var det för att man inte skulle få mothugg.
Men mothugg blev det i alla fall så småningom när kulturministern själv trädde in i debatten och talade om var skåpet ska stå. Här ska minsann inte delas ut några licenspengar till programproduktion i kommersiella kanaler, sade hon. Sedan verkar det som om den debatten dog ut. Det återstår dock att se om vi får möta en gemensam syn framöver.
Jag har sedan Rose-Marie Frebran fick uppdraget att utreda public service deklarerat att vi socialdemokrater emotser en öppen dialog med henne. Det har inneburit två möten - senast i januari - och jag väntar nu med spänning på att få se om socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister ska bli inbjudna till ytterligare dialog innan regeringspartierna bestämmer sig för hur det ska bli. Tiden går, och vi väntar.
Fru talman! Låt mig avslutningsvis säga något om det särskilda yttrande som vi tillsammans med Vänsterpartiet fogat till detta betänkande. Vi delar en gemensam strävan om att hålla i gång ett levande biografliv i hela landet. Vi delar också den oro som Thomas Bodström uttrycker i sin motion för att den monopolliknande situationen på biografmarknaden ska leda till höjda biljettpriser och ett alltmer begränsat filmutbud.
När Svenska Filminstitutet talar om frågan om biograferna som en tydligt lokal kultur- och filmpolitisk fråga tror vi att de har rätt. Framtida digitala hus kan mycket väl vara en kommunal och regional angelägenhet. Men en digitalisering av biograferna i Sverige kräver insatser av flera - distributörer, biografägare, visningsorganisationer, teknikföretag, regioner och berörda kommuner. Däremot känner vi oss tveksamma till att gå mot en kommunalisering av biografverksamheten. Vi vill snarare - precis som motionären - se fler aktörer på marknaden.
I detta anförande instämde Gunilla Carlsson i Hisings Backa, Anne Ludvigsson, Nikos Papadopoulos, Göran Persson i Simrishamn, Leif Pettersson, Anneli Särnblad och Lars Wegendal (alla s).