Fru talman! Jag hoppas att den här ronden inte är begränsad till tre minuter, för det hade jag inte tänkt mig.
Fru talman! Jag såg till min glädje att vice statsministern fanns med på talarlistan. Jag ser honom inte än, men jag hoppas naturligtvis att han kommer. Vi uppskattar ju alltid när ministern kommer, så att det inte blir likadant som under debatten om radio och tv. Då var ministern där före debatten men försvann innan debatten kom i gång. Det var annat som lockade mer. Vi tycker att det är väldigt trevligt att få debattera även med den som är ansvarig för propositionen.
Detta är onekligen ett spännande område att debattera, kanske inte minst så här i efterdyningarna av en partiledardebatt som också hade sina poänger.
Nu handlar det enligt många om kampsporternas vara eller inte vara, vilket egentligen är en felaktig beskrivning. Detta rör upp mycket känslor, vilket vi kan se i alla de mejl och brev som har kommit med anledning av denna fråga. Och många har, som jag bedömer det, en felaktig uppfattning om betänkandet, medan andra för en seriös diskussion också om moral och etik i denna fråga.
De flesta som har skrivit har förordat att det ska vara i princip fritt att anordna tävlingar etcetera oberoende av hur drabbningen går till. Man vill helt enkelt inte ha någon reglering alls. Jag har respekt för det, men jag delar inte den uppfattningen.
Jag ska dela upp mitt inlägg i ett par avsnitt. Jag ska först ta upp ordet professionell. Enligt ordboken betyder det yrkesmässig verksamhet. Vi har en gammal historia om amatörer och professionella inom idrotten, och förr kunde man bli diskvalificerad för att ha tagit emot pengar för utövandet av idrott på elitnivå. I Folkpartiet har vi definitivt ingenting emot att man tjänar pengar på sin idrott, oberoende av om det handlar om fotboll, höjdhopp, golf eller boxning.
Detta betänkande från kulturutskottet handlar om de regler och den lagstiftning som vi ska ha för att kampsporter ska få utövas, och det har ingenting med professionalitet att göra. Det handlar i stället om reglering av de kampsporter som tillåter deltagarna att, som Göran nämnde i sin inledning, med slag, sparkar eller annat våld avsiktligt träffa motståndarens huvud. För att anordna tävlings-, tränings- och uppvisningsmatcher där sådant förekommer ska tillstånd inhämtas. Och det ska bara ges om tävlingsregler och säkerhetsbestämmelser innebär en godtagbar säkerhet för deltagarna. Det är ju detta som är kärnfrågan och kärnorden - godtagbar säkerhet.
Det handlar alltså inte om specifika begrepp som boxning, thaiboxning, karate eller annat. Det handlar om den godtagbara säkerheten för deltagarna, och då enkannerligen den medicinska säkerheten enligt mitt sätt att se på det.
Vilka kriterier föreslås då för godtagbar säkerhet? Det kan handla om utrustning. Vad händer om det trots allt blir en knockout? Det handlar om ålder och om begränsad matchtid. Det innebär att oberoende av vad man kallar kampsporten så kan en medicinsk bedömning göras av om den ska vara tillåten eller inte. Det kan givetvis innebära att regelförändringar måste göras och att det finns olika regler. Det finns boxning som bedöms vara tillåten, nämligen sådan som sker i enlighet med de regler som jag tror gäller för deltagande i olympiska spel. Jag kan inte se att man inte skulle kunna göra motsvarande för andra kampsporter.
Utskottet är tydligt i sin beskrivning, och man säger att det är angeläget att slå fast att ingen kampsport i förväg bör betraktas som förbjuden.
Det som skiljer en del kampsporter från andra sporter är att avsikten är att få motståndaren satt ur stridbart skick, gärna med en knockout, det vill säga att motståndaren slås medvetslös. Och jag kan egentligen inte förstå vitsen med det. Det är ju syftet. Och så är inte fallet i andra idrotter.
Det finns förvisso skaderisker också i andra idrotter. Det vet jag mycket väl, och jag har läst mycket statistik under den senaste tiden och i anslutning till de gånger som vi har haft en debatt om detta. Men en viktig skillnad är att om man där försöker skada sin motståndare blir man bestraffad. Och i några kampsporter blir man belönad.
Jag har tidigare i någon debatt gjort en jämförelse. Jag är en siffernisse, vilket jag visste innan jag fick höra det i går kväll, och läser om rekord genom tiderna, framför allt friidrottsrekord. Jag vet hur dessa rekord har utvecklats genom åren. Ett tag utvecklades de på grund av dopning och liknande. Men nu när detta förhoppningsvis har minskat avsevärt sätter man fortfarande nya rekord. Inom tyngdlyftning, som också var föremål för mycket dopning, men jag tror att man har kommit till rätta med en hel del i det avseendet, sätts det nya rekord. Inom friidrotten beror det kanske till en del på utrustning och banor, men det handlar även om bättre träning. Det är samma sak när det gäller tyngdlyftning. Bättre träning gör att man kan lyfta mer. Och gissningsvis har man inom boxningen, sedan den nuvarande lagen om förbud mot proffsboxning infördes för 35 år sedan, lärt sig att slå ännu hårdare. Men det mottagande föremålet, det vill säga huvudet, har inte blivit starkare under dessa 35 år. Så fort går inte den utvecklingen. Så det är alltså större medicinska risker i dag än vad det var förr.
Fru talman! Så här långt yrkar jag bifall till propositionen.
Det talas och skrivs en hel del om att ett bifall till propositionen i detta avseende skulle driva tusentals ungdomar ut ur landet. Det är fullständigt larv. Det finns mängder av ungdomar som i dag tränar boxning enligt de regler som gäller för den så kallade amatörboxningen. Och jag är övertygad om att om andra kampsporters regler anpassas till godtagbar säkerhet kommer de också att attrahera ungdomar i olika åldrar, såväl flickor som pojkar. Det kan inte vara rimligt att det är det våldsamma som ska vara attraktionskraften.
Sedan finns det andra delar i förslaget som inte är lika bra som det som jag har yrkat bifall till. Det gäller den myndighet som ska ge tillstånd till tävlingar etcetera för de kampsporter som söker tillstånd. Jag förstår inte vitsen med att ge en länsstyrelse detta uppdrag. Jag kan inte ens förstå varifrån idén kommer. För mig är det de medicinska synpunkterna som har störst relevans i detta sammanhang, med uttrycket godtagbar säkerhet. Då vore det rimligt att en organisation med stark kompetens på detta område fick ansvaret. Dessutom handlar tillståndsgivningen om hela landet. Det borde indikera att det ska vara en organisation med regionala förankringar. Och det har Socialstyrelsen. Därför anser vi i Folkpartiet att det ur kompetenssynpunkt och ur synpunkten att Socialstyrelsen har en regional organisation skulle vara rimligt att de fick ansvaret för det.
Jag står givetvis bakom de reservationer där Folkpartiet finns med, men av tidsskäl yrkar jag bifall bara till reservation 4 under punkt 6.
Fru talman! Slutligen kan jag inte undvika att kommentera det faktum att detta är min sista debatt i riksdagen. Det har varit åtta spännande, intressanta, stimulerande, givande och också arbetsamma år som går mot sitt slut. Jag har haft den stora förmånen att få vara ordförande i kulturutskottet. Vi hade en avslutning tillsammans i går kväll, och det är givetvis med vemod som jag ser detta goda kamratgäng skingras. Och det sades många vänliga saker i går.
Men jag vill också här i kammaren uttrycka min stora uppskattning till ledamöterna och ersättarna för de gångna åren tillsammans. Även om vi har olika uppfattningar så sker meningsutbytena i god ton och inte så sällan med glimten i ögat.
Jag vill också tacka kansliet med kanslichefen Per Mårtensson i spetsen för deras utomordentligt goda service till oss alla, även där med mycket gott humör och stor kompetens.
Ett stort tack också till övriga i kammaren och på kansliet, och till talmännen som har gjort att jag känner att dessa åtta år har varit värda allt arbete.