Fru talman! Det här är ett kärt ämne, som vi nu förhoppningsvis diskuterar någon av de sista gångerna. Jag hade hoppats att det här skulle vara sista gången, för jag tillhör dem som var glada när vi lyckades hitta fram till en gemensam ståndpunkt om att vi ville ha en förutsättningslös utredning om olika kampsporter. Jag tycker kanske inte att den har blivit så förutsättningslös, framför allt inte när man läser slutresultatet i regeringens proposition. Där slås det ganska påtagligt fast att detta torde innebära att proffsboxning även i fortsättningen ska vara förbjuden.
Jag ägnar mycket tid åt politik, musik och idrott. Jag tror att det är en fördel i alla tre aktiviteterna om man förenar kunskap och färdighet med improvisation på något vis. Det gäller inte minst boxning och kampidrotter, eller för den delen fotboll. Men jag tycker att det känns som om det är lite för mycket improvisation i debatten nu om propositionen. Man säger å ena sidan att man förfasar sig över idrotter som tillåter att man slår och sparkar någon annan, framför allt om det träffar i ansiktet eller huvudet. Å andra sidan säger man inte någonstans att det här ska vara förbjudet. Man ska hitta den godtagbara säkerheten. Ingenstans står det att man vill förbjuda det här. Alla de som är uppe här har moraliserande synpunkter på kampsporter, men ingen har hittills riktigt klart uttryckt att man vill förbjuda alla idrotter som tillåter den typen av aktiviteter.
Vi pratar, men vi fattar inte beslut. Jag misstänker att det finns en rädsla för att ni då skulle dra på er alltför mycket kritik av ett ännu större antal människor, kvinnor och män, som ägnar sig åt till exempel boxning. Ni pratar om att det är hemskt med idrotter som tillåter knockout. Man jämför till och med boxning med uppsåtlig misshandel i propositionen, vilket jag tycker är direkt förolämpande oavsett om man är boxare som amatör eller professionell. Jag känner så pass många boxare att jag tycker att det är förolämpande med den typen av uttryckssätt. Ingen boxare, kampsportare eller fotbollsspelare går avsiktligt in för att skada sin medspelare eller motspelare. På ett annat ställe i propositionen går det att läsa att man, på ett korrekt sätt, konstaterar att i boxning och andra kampsporter får man vinstgivande poäng genom att träffa en fastställd yta på kroppen. Det är ett sätt att vinna en match, helt enkelt. Man går inte upp i en boxningsring eller en karatearena för att skada motståndaren, utan man deltar i en idrott där det finns vissa fastställda regler. Genom att hålla sig inom det regelverket kan man vinna matchen. Gör man inte det blir man diskvalificerad, precis som i alla andra idrotter.
Sedan har vi det andra spåret. När man inte kommer fram på den linjen säger man att det måste hållas isär om ett slag i ansiktet eller mot huvudet är avsiktligt eller inte. Som Britt Solberg mycket korrekt slår fast i sin utredning bryr sig hjärnan inte om ifall ett slag eller en spark var med avsikt eller inte. En hjärnskakning är en hjärnskakning.
Jag kan hålla med idrottsministern, som jag vet är en sann bekämpare av alkoholmissbruk - apropå den här parallellen till narkotika, som jag tyckte var något märklig: Vill vi verkligen bekämpa minskningen av hjärnceller i fosterlandet Sverige borde vi rikta ännu mer insatser mot att bekämpa den ökade alkoholkonsumtionen. Det skulle ge mycket mer effekt. Nu inriktar vi oss på ett fåtal människor som väljer att ägna sig åt kampsport, och hela tiden är argumentet att vi vill rädda hjärnceller. Man ska inte få ta egna beslut.
Det finns inte heller någon statistik, vill jag hävda, att använda som bevis vare sig för eller emot boxning eller andra kampsporter. All statistik hämtas utifrån. Vi har ju inte haft någon svensk proffsboxning sedan den 1 januari 1970, utan vi hänvisar till proffsboxare i andra länder - till exempel USA, där man får hålla på och boxas tills man är ungefär i min ålder. Detta tycker jag är fullständigt olämpligt nästan oavsett vilken idrott man håller på med. Det är precis den typen av avarter vi skulle kunna jobba mot om vi tillät professionell boxning i Sverige och jobbade inom de förbund som finns tillsammans med Svenska Boxningsförbundet för att få en säkrare idrott.
Det låter precis som om boxningen har varit likadan i alla år. Den som vet någonting om boxning vet att det har hänt oerhört mycket på säkerhetsområdet. Förr fick man boxas hur länge som helst och utan handskar. Snarare använde man redskap som gjorde att man skulle skada sin motståndare. Sedan har det skett en nedtrappning av antalet ronder som man får gå i en match.
Lennart Kollmats säger att man springer fortare och fortare och slår hårdare och hårdare men att hjärnan inte utvecklas. Nu är det ju så att man bäst motverkar slag genom att undvika att få dem. Vidare tränar man nackmusklerna för att motverka slag och slippa den här skvalpningen av hjärnan som jag tror att Birgitta Sellén pratade om.
Vi kan inte ha oss själva som måttstock när vi talar om vad som ska vara tillåtet eller inte tillåtet. Jag skulle bli allvarligt skadad om jag ställde upp i störtlopp, till exempel, med mina förutsättningar just nu. Om jag ställde upp i en NHL-match skulle jag säkert bli allvarligt skadad, eller i en boxningsmatch. Vi måste se att detta är vältränade idrottsmän och idrottskvinnor som utövar olika idrotter. Vi kan inte bara ha en massa myter om att de som håller på med kampidrott mycket oftare än andra blir skadade på ett allvarligt sätt, att de får allvarliga huvudskador. Lägg då fram den bevisningen, om det är på det sättet! Det finns ingenting som styrker den åsikten.
Jag har skrivit många motioner om detta. Den senaste jag skrev var på propositionen, Kr24, och den har av någon anledning fallit bort. Jag hittar inte den i någon reservation. Annars brukar ni alltid bifalla och avslå hit och dit, men den har liksom fallit bort av någon anledning. Jag hoppas att det beror på att den är så bra att ni inte riktigt haft argument att bemöta den med.
Det som trots allt gör mig riktigt glad i propositionen är att vi nu avskaffar särlagstiftningen att professionell boxning ska vara förbjuden. I stället ska vi ha en tillståndsplikt för alla kampidrotter som tillåter slag mot motståndaren, framför allt huvudet. Jag kan acceptera en sådan tillståndsplikt.
En sak gör mig dock besviken. Läser man själva lagtexten ser man att den är ganska neutral, men regeringen kan inte låta bli att i den omliggande texten - som ju kommer att vara ganska viktig för tillståndsmyndigheten - peta in, precis som för övrigt idrottsministern gjorde i samband med lagrådsremissen, att detta kommer att innebära att proffsboxningen är förbjuden även i framtiden. Det står det faktiskt inte i propositionen.
Jag skulle vilja fråga idrottsministern: Är idrottsministern nu beredd att göra samma tolkning som kulturutskottet gör - och som för övrigt även jag gör i yrkande 3, tror jag, i min motion Kr24 - nämligen att det är "angeläget att slå fast att ingen kampsport i förväg bör betraktas som förbjuden"? Håller idrottsministern med om den tolkningen på s. 11 i kulturutskottets betänkande?
På s. 12 står det: "Tillståndsmyndigheten bör därför inte förbjuda en kampsport enbart på grund av dess beteckning eller klassificering utan bör göra en samlad prövning med utgångspunkt i den specifika kampsportens tävlingsregler och säkerhetsbestämmelser."
Jag vill ha ett svar på den frågan. Jag tror att även kampsportsvärlden vill ha det.
En annan märklighet, som jag förstår att även idrottsrörelsen har varit inne och haft synpunkter på, är att man å ena sidan säger till dem som ägnar sig åt exempelvis amatörboxning att det är en bra idrott som kan vara ett föredöme för andra kampidrotter. Å andra sidan säger man: Men nu ska ni betala en tillståndsavgift för att ni utövar er idrott.
För att jämföra med trängselavgifter innebär det i praktiken att vi inför en trängselavgift på dem som ägnar sig åt kampidrott. Och de kommer inte i alla avseenden från socialgrupp 1 utan är ofta inte bemedlade nog att kunna hålla på med mer dyrbara idrotter som hockey. Nu säger vi: Om ni ägnar er åt karate eller boxning ska ni i fortsättningen betala en avgift för det.
Då är svaret ungefär att det vore konstigt att göra skillnad på en ideell, allmännyttig förening och en kommersiell organisation. Det argumentet förstår jag inte alls. Jag var med och tog fram den idrottspolitiska propositionen tillsammans med dåvarande idrottsministern Ulrica Messing, och då slog vi fast att det är viktigt att inom idrotten göra skillnad när ideella organisationer gör om sig till kommersiella bolag. Är man ett kommersiellt bolag ska vanlig skattelagstiftning gälla och så vidare.
Vi har särregler för idrotten vad gäller skattelagstiftningen. Det finns vissa positiva särregler som gäller idrotten. Min fråga till idrottsministern är: Varför ska det inte gälla även i det här avseendet? Om man nu är accepterad av och upptagen som medlem i Riksidrottsförbundet, som flera av de här idrotterna är, varför ska man då straffas med en avgift? Det vill jag gärna ha svar på.
Man vet aldrig vilken debatt som är den sista, men om detta skulle vara min sista debatt är jag väldigt glad att jag fick prata just om kampsporter. Jag vill yrka bifall till min motion Kr24, punkt 1-4. Jag vill också tacka alla trevliga ledamöter i kulturutskottet för ett gott samarbete under många år. Jag vet att några av er slutar, och jag kommer att sakna er väldigt mycket - även om jag tycker att ni har helt fel när det gäller er inställning till kampsporter i allmänhet och boxning i synnerhet. Tack ska ni ha!