Herr talman! Jag tycker att det är glädjande att idrottsministern, som jag uppfattar det, inte längre klart slår fast att den här lagstiftningen per definition kommer att innebära att proffsboxning även i framtiden ska vara förbjuden, utan att det helt enkelt är upp till tillståndsmyndigheten att avgöra om de tävlingsbestämmelser och de tävlingsregler som till exempel boxningen eller karaten lämnar in kan anses vara godtagbara eller inte. Då tycker jag att vi har kommit en bit på vägen.
Det är ju faktiskt det som jag har i ett av mina yrkanden och som kulturutskottet slår fast: Man kan inte bara titta definitionsmässigt och säga att om ni håller på med den och den idrotten så är det per definition förbjudet, och om ni inte gör det så är det tillåtet. Ett exempel på det är att vi har George Scott, som var världsmästare i en organisation i boxning, och vi har Zoltan Sarossy, som är en duktig svensk boxare. Han fick aldrig boxas som proffs på hemmaplan, men han blev svensk olympisk silvermedaljör. Men då kom de på att de skulle ställa upp i Globen i stället och mötas i en K 1-match, där det var tillåtet att både slå och sparka. Då var det helt plötsligt tillåtet. Det visar ju det absurda i den lagstiftning som vi har haft.
Jag kan ställa upp på att vi i all mänsklig aktivitet måste ha någon typ av säkerhetstänkande - det ska gälla idrott, och det ska gälla samhället i stort - och vi ska minimera risken för allvarliga skador. Men jag tror att vi måste våga ha förtroende för att idrottsorganisationerna är de bästa företrädarna när det gäller att utforma sina egna tävlingsregler och tävlingsbestämmelser. Då är det sedan upp till tillståndsmyndigheten om de är tillräckligt bra eller inte för att de ska vara godtagbara. Då får man ju en dialog som gör att man möjligtvis kan förändra regelverket.
Men jag ser också en viss taktik i det hela. Förut har det varit väldigt mycket nej till proffsboxning, inte minst från Folkpartiet. Nu säger man i stället så här: Vi har ingenting emot att människor tjänar pengar på sin idrott, men då ska proffsboxarna ha exakt samma regler som amatörboxarna har. Då är det tillåtet.
Jag tycker att det är ett fegt sätt att argumentera, för då vet man att det inte kommer att fungera eftersom EBU:s regler inte ser ut så. Jag kan säga att i USA finns det ungefär lika många regeluppsättningar som det finns delstater.
Det är alltså inte omöjligt att hitta fram till en utveckling av regelsystemet som gör att vi tänker ännu mer på boxarnas, karateutövarnas - eller vad det nu kan vara - säkerhet. Jag utgår från att det ligger i Svenska Boxningsförbundets djupaste intresse och att man också slåss för det redan i dag.