Fru talman! Vice statsministern och jag delar ett gemensamt idrottsintresse, och jag tycker att det är tråkigt att konstatera att ministern har blivit ett slags förbudsminister. Förut var proffsboxning förbjudet, och nu kommer ytterligare ett antal delar att förbjudas, vad jag förstår, inom kampsporten. Jag tycker att det är lite tragiskt. I fråga om amatörboxningen står det ganska oklart i reglerna, om den ska få vara kvar eller inte.
Det är inte alls så att jag underskattar de medicinska aspekterna. Men det finns andra idrotter där olycksriskerna är betydligt större. I ishockey händer väldigt mycket, och vi vet att spelare som spelar väldigt mycket får många hjärnskakningar och kan få men av detta. Även om Bosse Ringholm var inne på det tidigare vill jag fråga honom: Varför är det bättre att man boxas på Åland än att man boxas i Sverige?
Det är inte så att de här människorna får mindre skador. Det är väl snarare så att genom att tillåta det här kan man ha en bättre reglering än vad man har i andra fall. Jag är lite förvånad över att man inte ser den aspekten på detta.
Vi vet att antalet svenska boxare som ägnar sig åt proffsboxning, om vi behåller den termen, inte har minskat särskilt mycket därför att vi har förbjudit den här i Sverige.
Sedan går jag över till den sista frågan, som mer rör det byråkratiska. Även om ministern försökte förklara det så kan jag inte riktigt förstå detta: Varför ska de som deltar i ett arrangemang, oavsett om de är boxare, läkare eller domare, få böta för det? Det borde väl räcka att det är arrangören som har ansvaret?