Fru talman! "I begynnelsen var Ordet." Så många gånger jag i mitt tidigare yrke har uttalat dessa ord ur Johannesevangeliet!
I begynnelsen var ordet, och det är ordet som vi i dag har att diskutera, debattera och på olika sätt lyfta fram. Jag gläds åt detta i dag i kammaren. Ord kan befria och upprätta en människa. Ord kan förmedla hopp och tillförsikt, men ord kan också tillintetgöra och förminska en människa och ta ifrån honom eller henne livsmöjligheter och chanser. Ord kan markera avstånd och utanförskap.
I Sverige är samhällsklyftorna stora. Språket har kommit att bli en viktig markör för vem man är, hur man lever och var man bor. Det finns många unga människor i dag som bestjäls på det svenska språkets rikedom med dess mångfald av nyanser och uttryckssätt. Jag menar att det är ett svek mot alla dem som ska försöka uttrycka sina tankar, känslor och idéer och göra sig förstådda i vår mycket komplexa verklighet. Ett väl utvecklat språk får inte vara en klassmarkör för den övre medelklassen. Vi måste vinna varje ung människas insikt om att orden kan befria och upprätta och frigöra en människas känslor och kreativitet. Den som äger ett språk är både rik och trygg. Han eller hon kan utan svårighet uttrycka sina känslor, debattera och argumentera för sin sak och ta plats på samhällets alla estrader, kulturella, politiska och sociala. En oändligt viktig uppgift för samhället är att ge varje barn tillgång till ett levande språk, ett språk att tala, skriva och kommunicera på - och tiga på för den delen! - ett språk som ger verktyg för drömmar, som bär ända in i drömmens land. Det språket är modersmålet.
Jag är stolt över att vår regering nu kommer att säkerställa att svenska språket en gång för alla blir lagskyddat. En utredningsman är utsedd och har kommit i gång med sitt arbete. Det kommer att redovisas senast den sista december i år, varefter riksdagen kan fatta det beslut som vi skulle ha fattat redan 2005, men som då tyvärr slarvades bort genom en oförsiktig hantering.
Svenskämnet måste få bli skolans viktigaste ämne. Känslan för och förankringen i det egna språket är grundläggande för all annan inlärning och för en människas inre utveckling, mognad och personlig växt. Människan behöver sitt språk för att reflektera över sin egen roll i samhället och sina egna villkor. Därför måste detta språk erbjudas och räckas alla utan åtskillnad. Detta är skolans uppgift. Ändå är det en kulturpolitisk fråga av stor dignitet. Det är därför jag väljer att fokusera på detta. Först kommer ordet, därefter flera andra områden inom kulturpolitikens värld.
Ett exempel är biblioteken. Bibliotek blir aldrig omoderna. Biblioteken erbjuder ökad livskvalitet och är vid sidan av skolan den absolut viktigaste resursen för svenska språket och litteraturen. Våra bibliotek är sammantaget fortfarande den mest välbesökta kulturinstitutionen. Tyvärr har besöksantalet minskat under senare år. Detta ska vi ändra på, men vi ska inte rucka på bibliotekens höga och aktningsvärda ställning och plats i samhället. Biblioteken är på mindre orter ofta den enda tillgängliga kulturinstitution som kan möta en människas förväntningar på läsning och bildning. På biblioteken kan varje människa, genom den stora litterära skatt som finns där och den professionella personal som arbetar där, kostnadsfritt söka sig till och ta del av bildning och kunskap, låta sig inspireras av nya tankar eller bara söka sig till den fristad som bibliotek och litteratur innebär.
Nu är det dags att sätta biblioteken absolut högst på den kulturpolitiska agendan. Det gör vi inom alliansregeringen. Jag ber Siv Holma med flera debattörer att komma ihåg det faktum att det socialdemokratiska regeringsinnehavet varade i tolv år. Vi har haft mindre än sex månader på oss. Ni gjorde ingenting på tolv år i denna riktning, men ni förväntar er att vi ska vända världen på sex månader. Jag lovar bara en sak: Det kommer mer.
Jag vill understryka att den som äger tillgång till litteraturens värld aldrig är ensam. Denna insikt växer bara tillsammans med böcker och på bibliotek med den kompetenta personal som finns där. Det finns inga tankar och inga känslor, hur svåra de än är, som inte någon gång har uttryckts av en författare och därför finns i vårt litterära arv, i vårt gemensamma kollektiva medvetande. Kom ihåg en sak: Den som älskar böcker är aldrig ensam, och den som är bokälskare går aldrig till sängs ensam.
Under valrörelsen förra året reste jag kravet på en gemensam läslista, en litteraturkanon, för alla barn i den svenska skolan. Jag gjorde det mot bakgrund av att alla människor ska ha samma rättighet till litteratur och språk oavsett om man lever i en familj med en rik bokhylla att gå och plocka ur eller inte, oavsett om man har föräldrar som har varit rollmodeller och förebilder eller inte. När föräldrarna inte mäktar med av olika skäl är det naturligtvis skolans ansvar att introducera barn i litteraturens värld.
Den som inte har böcker hemma riskerar lätt att hamna utanför det rika universum som litteraturen utgör. Jag menar också - jag säger det igen i kammaren - att det är viktigt med gemensamma läsupplevelser ända sedan man är liten. De ger gemensamma referenspunkter, något att förhålla sig till, något att älska eller avsky, men som väcker ens känslor, och känslor behöver vi. Litteraturen bygger broar mellan oss som lever nu och låter oss föra en dialog med tidigare generationer och få en inblick i hur det har varit i landet en gång, hur människor har levt här och på andra håll i världen fram till i dag. Litteraturen hjälper oss att föra denna dialog med tidigare generationer. Men litteraturen kan också hjälpa oss att överbrygga avstånd och binda ihop landsändar - skåningar och norrbottningar, Lars-Ivar Ericson! - och minoriteter av skilda slag, förena invandrare och här födda svenskar och så vidare. Litteraturen kan hjälpa oss med detta.
Vi behöver nu inse att tiden är mogen för oss att behandla vår litteratur och vårt litterära arv med stolthet, precis som man gör i andra länder. I Norge lämnar ingen unge skolan utan att kunna sin Ibsen. I Finland läser man böcker som aldrig förr. I Tyskland har man
Der deutsche Literaturkanon
, tillgänglig för 49 euro för varje människa i varje bokhandel och till och med på järnvägsstationen. I Frankrike är kulturministern andra i rang efter premiärministern och kan stå och läsa upp stora citat ur den gemensamma litterära skatten. Så är inte fallet i Sverige.
Jag skulle i dag vilja passa på att tacka Svensk Biblioteksförening - Niclas Lindberg, Britta Lejon och andra - som fört upp kunskapsnivån när det gäller biblioteken och litteraturen. Jag vill passa på att tacka för det, och jag kan utlova att vi i alliansregeringen kommer att fästa stort avseende vid deras strävanden. Man kan kalla det nationell biblioteksplan eller en politik för de gemensamt finansierade biblioteken eller vad man vill - vi kommer att arbeta oss in i frågan och väl fästa avseende vid de betydande insatser och insikter som de förmedlat i artiklar, debatter och på annat sätt. Jag kan alltså försäkra min synnerligen goda kollega, kulturutskottets ordförande Siv Holma, att hon kan sova lugnt om natten. Biblioteken ska värnas. Böcker ska kunna lånas gratis av alla. Det står vi fast vid, och jag kan försäkra Siv Holma att det utgör centrum i en liberal kulturpolitik och kommer icke att kunna tummas på.
Jag kan vidare försäkra min kollega Lars-Ivar Ericson att det svenska språket kommer att skyddas i lag, som vi sagt tidigare, och att dialektordboken kommer i en ny tappning. Vi har gjort ett omfattande arbete och varit i kontakt med de sakkunniga i Uppsala om den. Det kommer en dialektordbok på mellan 600 och 800 sidor. Den är alltså väl så stor. Där finns samlat alla exempel på dialektord, sju åtta miljoner exempel. De finns redan nu tillgängliga för forskning, men vi vill att de ska göras tillgängliga för alla, och vi tror att de prioriteringar som institutet självt gjort väl ska vara tillfyllest så långt. Sedan finns resten som en outsinlig skatt att ösa ur för den som vill ägna sig åt forskning på detta område.
Fru talman! Det är mycket svårt att föra en debatt om ord, litteratur, böcker och bibliotek utan att avsluta med ett citat, och det vill jag göra. Det är från Björn Juléns dikt
Stam utan krona
. Jag menar att den dikten är oundviklig.
Alltsedan Orfeus lever en sång i livet. Tvärs genom bokbål, censur och stympning, en sång om hopp och frihet. Den lever och bara Hades kan tysta den. Men sången lever. Dikten som leder tillbaka till ljuset, mot zenit. Det finns ett frö som växer till stam och krona. Och språkets vind drar fram genom löven när orden andas.