Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservationerna 2 om inriktningen på äldrepolitiken och 4 om Kompetensstegen.
Alla kvinnor och män i Sverige ska kunna känna tryggheten att det när de blir äldre finns ett fungerande stöd och insatser när åldrandet gör att de inte klarar sig själva. När man behöver omfattande vård och omsorg ska man kunna få sådan med stor tillgänglighet. Om man klarar sig hemma ska insatserna kunna göras där. Om man behöver ett särskilt boende ska det finnas platser.
Detta tror jag är väldigt viktigt på många plan. Det är viktigt för oss själva som individer, för vår livskvalitet, att inte behöva oroa oss för vad som ska hända när vi blir äldre och att inte behöva fundera på om våra anhöriga ska få ta hand om oss även om de kanske inte orkar eller har tid. Därför behöver vi veta att det finns en fungerande och bra äldreomsorg på kort och lång sikt. Men det är också en av de allra viktigaste välfärdsfrågorna. Vi tar ju ett gemensamt ansvar, ett solidariskt ansvar, för att alla äldre, oavsett inkomst och pengar i portmonnän, ska kunna få en väldigt bra äldreomsorg. Det är också en av de viktigaste jämställdhetsfrågorna.
I Socialstyrelsens lägesrapport om äldreomsorgen 2006 skriver man att utvecklingen inom vården och omsorgen om de äldre under en längre tid har inneburit en successiv förskjutning av uppgifter och ansvar från det offentliga till familjen och närstående. Och det har skett utan att anhöriga egentligen har gett uttryck för att de orkar och vill ta på sig detta. Det finns också brister när det gäller hur anhöriga får och kan påverka sitt stöd.
Det Socialstyrelsen inte talar om i sin slutsats är att den anhörige ofta är en dotter, om det inte är en sammanboende make. Det finns ett genusperspektiv på anhöriga. Vi kvinnor får ta ett mycket större ansvar för att hjälpa våra föräldrar, ibland också våra svärföräldrar.
Tilliten till att det finns en fungerande äldreomsorg var under ett antal år lite rubbad. Vi har kunnat se det under de senaste årens debatt. Pensionärsorganisationerna har haft många synpunkter, inte minst på tillgången på äldreboende. Vi kan se det på att enskilda människor börjar fundera på att planera sin äldreomsorg själva, se till att de har pengar och planera boende. Det är en farlig utveckling. Den öppnar för en äldreomsorg där köns- och klassklyftorna kommer att bli mer synliga än i dag.
Det här var också bakgrunden till att Vänsterpartiet tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet tog tag i äldreomsorgen ordentligt och presenterade den nationella utvecklingsplanen, där staten, kommunerna och landstingen skulle dra åt samma håll. Det var en ambitionshöjning, en nivåhöjning med minst 10 miljarder på tio år. Det var inte för att täcka lönehöjningar eller täcka prishöjningar, utan för att höja ambitionsnivån. Det var målsättningen. Det ingick också satsningar på fler äldreboendeplatser och mellanboende. Pengarna skulle bland annat användas till att förbättra för de mest sjuka genom att förbättra rehabilitering, mat, läkemedelsmedverkan och läkemedelsgenomgångar. Planen var väl genomarbetad och uttänkt och också väl kommunicerad runt om i landet.
Det är inte så konstigt att alliansregeringen fortsätter enligt de uppdragna linjerna inom de framtagna områdena i den nationella utvecklingsplanen just när det gäller inriktningen på vad man ska satsa pengarna på. Men det finns saker som vi är mycket mindre överens om. Det finns väldigt tydliga politiska skillnader. Vi är överens om att det behövs mer resurser och högre kvalitet i äldreomsorgen, och det är bra. Men jag tänker på vilka som ska jobba i äldreomsorgen framöver.
En annan slutsats i Socialstyrelsens lägesrapport är: "Den fortsatt låga andelen yrkeskompetent omvårdnadspersonal inverkar negativt på kvalitetsutvecklingen. Staten bör vidta åtgärder för att öka utbudet av yrkeskompetent omvårdnadspersonal. Det är angeläget att lägga fast kraven på att all personal ska ha en definierad lägsta yrkeskompetens, att utbildningssystemet bör ses över och att förutsättningarna för lärande knutet till arbetsplatserna förbättras."
Det här är byråkratspråk. Vad man egentligen kan säga är att äldreomsorgen har fantastiskt duktig personal, men att många saknar den grundutbildning som krävs för jobbet. Det jag blir lite fundersam över är att kompetenspengarna som satsades av Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans, 1 miljard på tre år, räcker till och med 2007 och till en viss liten överskjutning till 2008. Det är oerhört viktigt att ta vara på dem och den erfarenheten och att den nära verksamhetsutvecklingen kan fortsätta. Våra motioner om det i vårt yrkande har avstyrkts, men det behövs väldigt mycket mer.
40 procent av den befintliga personalen har inte genomgått omvårdnadsprogrammet. Nio av tio skulle behöva komplettera sin gymnasieutbildning. Det finns stora behov av kvalificerad fortbildning. Man behöver lära sig mer om man ska jobba med demenssjuka. Man behöver lära sig mer om psykisk ohälsa hos äldre, om rehabilitering och om en hel mängd olika saker.
Vad är det då högeralliansen gör? Det försvinner pengar från vuxenutbildningen. Utbildningsvikariatet försvinner. Något annat än kompetenssatsningen har vi inte sett röken av. Det som förvånar mig ganska mycket är att svaret på detta i princip är: Se över gymnasieskolan - punkt slut. Sedan ska kommunerna fixa det.
I dagarna har man slagit på trumman stenhårt för Lärarlyftet. 2,8 miljarder ska satsas mellan 2007 och 2020 på att lärarna ska få kvalificerad fortbildning med 80 procent av lönen. Är icke undersköterskorna och vårdbiträdena värda en likvärdig eller likadan satsning? Det är ju där vi har den stora klyftan mellan den utbildning vi vill att en duktig personal ska ha och den som den har i verkligheten. Vi i Vänsterpartiet skulle vilja se ett äldreomsorgslyft för att ge förutsättningar för personalen i äldreomsorgen att få den utbildning de så väl behöver. Det är i mötet mellan personalen och den äldre kvinnan eller mannen som kvalitet skapas. Det är där den goda äldreomsorgen skapas.
En annan sak som skiljer er starkt från oss är att ni vill att marknadskrafter, så kallat fritt val och vinstintressen ska in i vården. För oss handlar det inte om att de äldre ska välja vård med hjälp av glättiga broschyrer de får hem och att hemvårdsinspektören eller biståndsbedömaren inte ska kunna ge råd eftersom de då är opartiska etcetera.
För oss handlar det om att alla äldre ska ha rätt till god och bra äldreomsorg med ett mycket stort inflytande över den tid de får och när och hur de får den, med ett antal timmar som de själv kan bestämma innehållet i och som de även kan välja när de vill ta ut. Det sades också av Socialdemokraterna tidigare. Det handlar om att man på äldreboendet ska kunna påverka sin vardag, att det ska finnas ett meningsfullt innehåll i dagen, att det blir lika viktigt att ha något roligt att se fram emot och att ha ett livssammanhang som att få den medicinska och fysiska omvårdnaden.
Det är också viktigt att det förebyggande arbetet utvecklas. Det vill vi lyfta fram. Vi har även lagt fram förslag i motioner om att de många äldre som är födda i ett annat land och har kommit hit som arbetskraftsinvandrare eller flyktingar, och som i alla fall i min hemstad Göteborg nu börjar bli ganska många, måste ha rätt till en god äldreomsorg på sitt eget modersmål med personal som kan deras kulturbakgrund och har kompetens och vet om hur det är i deras hemländer.
En annan viktig fråga är hur vi ska satsa på särskild service och särskilda boenden. Vi vill bygga ut dem och även mellanformerna. Nu kommer det paketerbjudanden från marknaden till de pensionärer som har gott om pengar. Man köper bostadsrätt och man kan köpa till service genom att de hushållsnära tjänsterna ska rabatteras. Pensionärer med god ekonomi kan köpa skatterabatterade tjänster, men pensionärer med låg inkomst kommer inte att ha råd att göra detta, vilket sades också av Socialdemokraterna tidigare.
För Vänsterpartiet är äldreomsorgen inte solidarisk om vi får en äldreomsorg för pensionärer med låga inkomster och en helt annan för dem med goda inkomster. Det är något av kittet i äldreomsorgen och välfärdspolitiken. Därför kommer vi att slåss för boendeformer som alla pensionärer har råd med.