Fru talman! Sveriges befolkning får en allt större andel äldre. Vi märker det redan nu, och om några år är var fjärde vuxen pensionär. 2030 beräknas en halv miljon svenskar jobba inom äldreomsorgen, vilket är nästan en fördubbling av dagens siffror.
Äldrefrågor handlar alltså inte bara om akuta frågor, utan det vi diskuterar i dag ska vara framtidsinriktat. Vi kan inte, som oppositionen ofta gör, idealisera, bara blicka bakåt och säga att allt har varit så bra, utan vi behöver blicka framåt.
Med ett långt och verksamt liv bakom sig ska äldre personer ses som viktiga resurser i samhället. De ska bemötas med respekt och aktning och inte ses som objekt utan som subjekt. Centerpartiet vill verka för en politik som ökar äldres självbestämmande. Äldre måste betraktas som myndiga medborgare med rätt att påverka och välja sin omsorg efter egna behov och önskemål. Äldreomsorgen ska vara omsorg om hela människan - själsligt, andligt och materiellt.
Vi åldras olika snabbt och på varierande sätt. Därför kan inte pensionärer och äldre ses som en homogen grupp som har likadana krav och behov när det gäller vård, omsorg och samhällsservice. Centerpartiet välkomnar därför att regeringen nu satsar på att möjligheten att välja ett bra boende måste utvecklas. Det finns i dag en flora av namn på boenden för pensionärer och äldre: särskilda boenden, seniorboende, mellanboende, servicehus, trygghetsboende - ja, uppräkningen skulle kunna fortsätta länge. Och vi behöver många boendealternativ som innebär valfrihet och trygghet, tillgång till hemtjänst, närsjukvård och gemensamma ytor som kan användas för både sociala och fysiska aktiviteter.
Önskan om mångfald i boendet leder oss in på ett annat positivt uttryck, och jag tänker då på "fritt val". Nu utreds valfrihet i vård, omsorg och stöd. Valfriheten för brukarna har vi från centerhåll ofta framhållit i debatten, och vi välkomnar också en mångfald av vårdgivare. På de områdena kan vi hämta goda exempel från Danmark. Där har brukarna goda möjligheter att välja vård- och omsorgsgivare och att påverka de tjänster de ska ta emot. Helle kan nedprioritera städningen och i stället få hjälp med frisyren eller nagelmålning kombinerat med ett parti kinaschack, och Søren använder ofta sin hjälp som eskort till stadsparken där han kan studera fågellivet och känna doften från träden och blommorna.
Så kan det bli också i Sverige, för återigen: Äldre är inte objekt utan subjekt. Vår uppgift som politiker och erbjudare av vård och omsorg är att se till att de som byggt upp vårt välfärdssamhälle ska ha det så bra som möjligt.
Det är också viktigt att ställa frågan till oss själva: Hur vill vi ha det på vår ålderdom? Med all respekt för att alla i socialutskottet ännu inte har passerat livets halvtid tror jag ändå att vi var några som tänkte, när vi läste betänkandet här i dag: Snart är jag där. Så här vill jag ha det, och så här vill jag inte ha det när jag blir gammal.
Även om vi inte har hunnit dit så har vi föräldrar, släktingar och vänner som finns där nu, och jag vill dela med mig av några upplevelser under rubrikerna demensvård och läkemedelsbiverkningar.
Telefonen ringer tidigt en morgon. Någon säger: Nu går det inte längre. Kalle cyklade iväg i går, och han hittade inte hem utan lade sig att sova på kyrkogårdsparkeringens gräsmatta. Som tur var kom vår granne förbi och hjälpte honom hem. I morse var han aggressiv och knuffade undan mig när jag ville hindra honom från att gå till brevlådan för tredje gången för att se om posten kommit. Nu orkar jag inte längre.
Ja, Kalle behöver en bra demensvård, och även här vill regeringen satsa mera pengar för att stimulera till utvecklingen av demensvården.
Fru talman! Problemet med läkemedelsbiverkningar är allvarligast bland äldre patienter, som ofta har många läkemedel. Vid ett hembesök hände det mig en gång att jag fick se en hel kasse med mediciner. Där fanns mediciner som var utskrivna av olika läkare. Jag minns hur kvinnan som hade kassen berättade hur hon tog av sina mediciner för att kurera mannens åkommor.
Det är allvarligt att äldre multisjuka patienter har i genomsnitt tolv läkemedel per person. Svårigheten att bedöma dessa läkemedel och hur de påverkar varandra är uppenbar. Sjukhusen får ta emot många akutfall orsakade av felaktig dosering av läkemedel, och många äldre får sämre livskvalitet som orsakats av dessa läkemedelsbiverkningar. Det är därför bra att regeringen nu anger att det finns medel för läkemedelsgenomgångar för äldre.
Ett annat viktigt medel för en bättre äldrevård är de förebyggande hembesöken. En del kommuner har redan satsningar på de områdena, och nu kan det bli flera. 80-plussare blir tryggare genom de besöken, och ohälsa och olyckor minskas. Ett exempel är att halkrisken uppmärksammas. År 2006 dog 1 217 personer av fallolyckor i hemmen - en alarmerande siffra - men över en halv miljon svenskar över 65 år beräknas falla minst en gång om året. Av dem får mellan 50 000 och 150 000 så svåra skador att de måste tas om hand av sjukvården.
Det är också bra att dessa hembesök kan uppmärksamma kostens betydelse för hälsan, för många äldre får genom ensidig kost inte den näring de behöver för att må bra. Kostens betydelse på våra boenden behöver också uppmärksammas mera, för är man gammal och orkeslös så är maten ett av de viktigaste glädjeämnena.
Jag vill lyfta fram Stockholms Sjukhem som ett gott exempel. Varje dag bestämmer kökspersonalen tillsammans med de boende vad de önskar äta påföljande dag. Stockholms Sjukhem har fått utmärkelsen Arla Foods Guldko 2007 för bästa seniorservering. Hela personalen är på olika sätt också engagerad i restaurangkvällar då man lyfter fram matens betydelse för ett bättre boende.
Fru talman! Centerpartiet vill även i fortsättningen vara en pådrivande kraft i äldrefrågorna. Vi märker hur alliansregeringen jämfört med den förra regeringen visar ett stort engagemang genom ekonomiska satsningar på äldreomsorgen. I mitt anförande har jag nämnt viktiga utredningar som initierats, och mina allianskolleger har berört, och kommer att beröra, andra alliansinitiativ.
Det räcker emellertid inte att anslå medel och sätta i gång utredningar med åtföljande kloka förslag. Grunden är ändå det som sker i samspelet människa till människa. Det handlar om att på alla nivåer i vården och omsorgen plantera en människosyn där vi använder oss av nyckelorden respekt, empati och värme. Då har vi kommit en bra bit på vägen mot det som betänkandet vill förmedla.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna.
(Applåder)