Herr talman! Det finns frågor som dyker upp i utskottet, behandlas och blir historia. Det finns andra frågor som ständigt dyker upp, som vi hört under dagens debatt. Även de behandlas och debatteras, för att återigen dyka upp. Hos vissa väcker dessa frågor irritation, och de säger, ibland med ett svagt leende: "Ska hon tala om det nu igen?" Oftast är det nämligen en hon som talar. I dag har till min stora glädje alla oavsett kön berört de frågor som också jag tänker tala om.
Ni som sitter i samma utskott som jag vet att jag syftar på resolution 1325 om sexuella trakasserier, behandling av minoriteter och flera andra frågor som bland den breda allmänheten möjligen inte förknippas med Försvarsmaktens förmåga att sköta sitt uppdrag utan mer kopplas ihop med tankar om allmänt hyfs och anständighet. Det skapar alltid stora rubriker när det skrivs om dessa "olyckor", vilka dyker upp med jämna mellanrum. Någon har behandlats nedlåtande, någon annan har särbehandlats, någon tredje har antastats - listan kan bli hur lång som helst.
Herr talman! Vi som dagligdags sysslar med dessa frågor vet att de har vida större betydelse för Försvarsmaktens framtid än många vill erkänna. Jag vill drista mig till att påstå att det är en ödesfråga för det svenska försvaret att få ordning på hur man behandlar varandra och att Försvarsmakten kan attrahera alla goda och kompetenta krafter i samhället, oberoende av personers kön, ursprung eller sexuella läggning. Om den organisation som vid ofred ska försvara våra grundläggande rättigheter inte klarar av att leva efter dem i fredstid har vi ett stort problem att hantera.
Ett valår är det kanske som att svära i kyrkan att påstå att vi inte är så väldigt oeniga i dessa frågor. Marie har ju redan påpekat att det finns ett samförstånd. Det finns många bra skrivningar i betänkandet, och vi är eniga i många av frågorna. Det handlar om att se till att det hela fullföljs, att det som står skrivet verkligen blir verklighet.
Dock finns det vissa saker som vi inte lyckats bli eniga om. Det gäller den fråga som Allan debatterade med Marie, nämligen Folkpartiets gamla käpphäst att ärenden som kommer till personalansvarsnämnden ska utredas och alltid polisanmälas. Jag talar inte om vilka frågor som helst, utan om handlingar som kan utgöra brott. En av våra viktigaste bevekelsegrunder är att det är orimligt att bli bedömd av en kollega. En sådan prövning bör alltid ske genom rättsväsendet och i allmän domstol. Frågor av den karaktären ska utredas och dömas av personer som har utbildning i detta, inte av ens arbetskamrater. Det händer nästan aldrig att ärenden som kommer till personalansvarsnämnden blir polisanmälda, vilket skickar fel signaler till organisationen. Det vill vi ändra på, herr talman. Tyvärr har vi än så länge inte lyckats övertyga majoriteten, men vi fortsätter våra ansträngningar. Det lovar jag.
Det som förvånar mig, ja, gör mig förtvivlad, är att utvecklingen går så sakta. Jag själv säger ofta till unga människor, som klagar på att ingenting händer i politiken, att demokrati tar tid. Det måste få ta tid. Men det tar faktiskt alldeles för lång tid att åstadkomma rimliga arbetsförhållanden för alla inom Försvarsmakten. Ibland känns det som om det var en naturlag att det ena könet har rätten på sin sida och det andra ska vara tacksamt att över huvud taget få vara med på ett hörn.
"Det är väl inte så farligt att det fattas skor i rätt storlek" kan det låta, och då handlar det om storlekar som kvinnor brukar ha. Det kan också vara så att man inte beställt annat än herrkalsonger, eller att man inte förstått att behåar finns i många olika storlekar! Det kan låta som om jag gör komedi av min talartid, men jag känner att detta måste sägas. Det fungerar nämligen så vid vissa regementen. På många fungerar det mycket bra, men fortfarande ställs kvinnor inför helt orimliga förhållanden. Och för att signalen ska gå fram måste detta sägas gång på gång.
Ändå säger sig alla vara eniga om att andelen kvinnor i Försvarsmakten måste öka. Det säger vi alla, också ministern. Vi säger att vi måste kunna attrahera de bästa krafterna i samhället och att nolltolerans gäller för trakasserier. Det mesta ställer de flesta sig bakom, och ändå går det så sakta. Undersökning efter undersökning visar att det finns väldigt mycket kvar att göra. Det har vi alla vittnat om i våra anföranden.
En ytterligare fråga som Folkpartiet lyft fram och som alliansen ställt sig bakom, herr talman, är att HBT-personer riskerar att råka ut för diskriminering i samband med internationella uppdrag. Det finns fortfarande många länder i världen där det inte är acceptabelt, eller ens tillåtet, att
inte
vara heterosexuell. Vid de internationella uppdragen arbetar våra trupper ofta tätt ihop med andra nationers styrkor, och det är inte ovanligt att svenska soldater är underställda andra länders befäl.
Det svenska försvaret kräver av sina yrkesofficerare att de ställer upp på internationella uppdrag, och vi anser därför att vi har en skyldighet att garantera att dessa anställda i samband med multilaterala insatser inte råkar ut för diskriminering eller särbehandling på grund av sin sexuella läggning.
Jag yrkar bifall till reservation 2.