Fru talman! Att komma upp i talarstolen efter Alf Eriksson, som har varit så många år i riksdagens och svenska folkets tjänst, innebär givetvis ett ansvar för oss andra.
Vattenfall är svenska folkets enskilt största företag. Vattenfall vill jag påstå spelar en avgörande roll för energiförsörjningen i Sverige. Vi som har fått det politiska förtroendet att leda Sverige har ett ansvar för att vårda och utveckla våra gemensamma tillgångar.
Jag vill påstå att Vattenfall historiskt sett har betytt mycket för näringslivets utveckling i Sverige. Exemplet Asea, nuvarande ABB, är ett tydligt exempel på det. Utan Vattenfalls samarbete med Asea hade inte ABB varit det världsomspännande företag som det är i dag.
Under det senaste året har det varit stor turbulens kring Vattenfall. Vattenfall AB:s ekonomiska ansvar för eventuella olyckor i dotterbolagens verksamhet i kärnkraftverk i Tyskland har av många ifrågasatts. Vattenfalls rättstvist med Tyskland angående miljökraven på det nya kolkraftverket i Hamburg är en annan fråga. Köpet av Nuon är en tredje fråga. Inte minst har vi bristerna i säkerheten i Forsmarks kärnkraftverk.
Vattenfalls dåliga miljörykte i framför allt Tyskland spiller även över på andra miljöteknikföretags verksamhet i Tyskland och skadar Sveriges rykte som en föregångare inom miljöområdet. Jag träffade senast häromdagen representanter för ett miljöteknikföretag verksamt internationellt. De var väldigt oroliga över det dåliga rykte som Vattenfall har internationellt och att de också får lida av det.
Vattenfall har dessutom genom köpet av Nuon blivit en av de största miljöbovarna i Europa. Vänsterpartiet menar att Vattenfall är inne på en farlig väg. Vi vill se ett Vattenfall i svenska folkets ägo som blir ledande i miljöomställningen, inte bara i Sverige utan även i Europa.
I dag innehåller Vattenfalls energiportfölj 51 procent fossilkraft och 26 procent kärnkraft. Det är långt ifrån regeringens ambitioner att Vattenfall ska vara en av de ledande i klimatomställningen. Under 2009 ökade Vattenfall sina CO2-utsläpp till 90 miljoner ton. Det är mer än Sveriges samlade utsläpp av koldioxid, och det under en tid då utsläppen minskade inom EU.
Trots regeringens klimatambitioner ökar alltså statliga Vattenfall sina satsningar på gas och kol i sin nya investeringsplan. Planen måste utvecklas åt ett annat håll, säger Ola Alterå, statssekreterare på Näringsdepartementet och centerpartist, i DN den 17 februari i år som en kommentar till Vattenfalls investeringsplan. Om detta faktum finns inte ett ord i det förslag till nya direktiv som vi diskuterar i dag.
Dessutom framgår det klart och tydligt av regeringens ägarpolicy att statliga företag ska vara föredömen vad gäller miljömässigt och socialt ansvarstagande. Då är min fråga till Carl B Hamilton: Ligger Vattenfalls kommande investeringsplan för brunkolsbrytning och kolkraftverk i linje med den fastställda ägarpolicyn?
Det som har skett och det som regeringen har kommenterat har väckt en mängd frågor kring både regeringens klimat- och energipolitik och inte minst styrningen av Vattenfall. Investeringar i fossilkraft och kärnkraft ökar från år till år på bekostnad av investeringar i förnybar energi.
Dessutom har informationen till riksdagen varit urusel. Kritik har också framförts av Riksrevisionen. Näringsministern har till exempel medgivit att avtalet om pantsättning av Vattenfall har varit känt för regeringen sedan åtminstone våren 2009. Men i den årliga skrivelsen om statliga företag från regeringen till riksdagen, som avlämnades i juni 2009, finns inte ett ord om det avtalet nämnt.
Var det ett förbiseende, eller ville man dölja detta?
Samme Ola Alterå säger att det krävs krafttag av Vattenfalls ledning för att leva upp till ägarens långsiktiga avkastningskrav. Det kan man läsa i DN den 21 juli 2009, som en kommentar till att Vattenfall inte lever upp till avkastningskraven. Det är bra. Givetvis ska statliga företag generera avkastning och nå de uppsatta målen. Men det intressanta är vad regeringen skriver i den proposition som vi nu behandlar. Man skriver nämligen att detta delvis beror på ökad investeringstakt i verksamhet med lägre lönsamhet. Vilken verksamhet då?
Man skriver också att de driftsstörningar som har varit i de svenska och tyska kärnkraftverken har försämrat resultatet men 10 miljarder. Det är sant, och de tyska kärnkraftverken står för övrigt fortfarande stilla och genererar bara förluster för Vattenfall. Men kan det vara så att det är förvärvet av Nuon som tynger ned resultatet för Vattenfall? Är det detta som regeringen syftar på som en dålig investering som har försämrat resultatet, eller är det något annat?
I propositionen har regeringen fokus på lönsamheten. Man menar också att detta ska vara nyckeln till att vi får bättre säkerhet i kärnkraftverken och resurser att satsa på förnybar energi.
Först ska man alltså satsa på lortig kolkraft - jag ska vara försiktig med uttrycken här; jag hade skrivit ett hårdare ord i mitt manus, men det passar sig kanske inte - och sedan ska man satsa på mer kärnkraft för att senare få utrymme för satsning på förnybar energi. Jag förstår inte riktigt logiken i den satsningen.
I propositionen står det på s. 10 att bolaget är ett av de bolag som leder utvecklingen mot en miljömässigt hållbar energiproduktion. Hur då? Jag frågar mig detta med tanke på Vattenfalls kommande investeringsplan, där man satsar på fossil kraft och minskar investeringarna i förnybar energi. Det är fakta.
Att sedan företrädare för Alliansen inte kan ge besked om vad som ska hända med Vattenfall i framtiden gör inte saken bättre. Ska det vara kvar i helstatlig ägo eller inte? Jag förstår faktiskt inte varför det ska vara så svårt att ge svar på en sådan enkel fråga. Ni kan inte ducka längre och säga att det inte ska hända något under mandatperioden. Den är ju snart slut. Eller är taktiken densamma som när det handlade om bensinskatten? Då gick man före valet ut och sade att man inte skulle höja bensinskatten, men när man hade kommit till makten gjorde man det i alla fall. Är det samma taktik här? Ni kan väl ge ett svar på min fråga?
Kritik måste riktas mot den som har ansvaret, och det är ytterst regeringen, näringsministern och statsministern. Att det behövs nya ägardirektiv för Vattenfall är uppenbart för var och en. Sådana har den samlade oppositionen krävt under flera år, men det räcker tydligen inte. Det måste också till en regering som vill och förstår att utveckla våra gemensamma tillgångar, som förstår värdet av Vattenfall och vilken roll det kan spela i en klimatomställning. Det behövs en ny regering.
När nu regeringen föreslår ett förtydligat uppdrag för Vattenfall innebär det en förändring till det sämre. Nu ska Vattenfall inte längre vara ledande i energiomställningen utan bara vara ett av de bolag som leder utvecklingen mot en miljömässigt hållbar energiproduktion, alltså bland jämförbara europeiska bolag. Att vara ett av de ledande bland jämförbara bolag innebär att Vattenfall ska jämföra sig med en handfull av de största förorenarna i Europa.
Fru talman! Det är bara att konstatera att regeringen har övergett alla miljöambitioner när det gäller Vattenfall, om man nu någonsin har haft några. Vi menar att detta är ett steg i fel riktning och vill i stället förtydliga Vattenfalls uppdrag som det ledande företaget i energiomställningen, inte bara i Sverige utan på samtliga marknader där man bedriver verksamhet.
Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet har samma syn på Vattenfall. Vi vill att det ska vara ledande i omställningen. Vi vill att det ska finnas en vision för Vattenfall som bygger på att energin ska vara fossilfri. Vi vill att Vattenfall ska stå kvar som helstatligt svenskt företag i folkets tjänst. Vi vill också att Vattenfall ska vara en strategisk partner till basindustrin.
Vår vision är att Vattenfalls energi helt ska baseras på förnybara energikällor. Det är en vision - något att styra mot. Regeringens proposition är business as usual - satsning på fossilkraft och kärnkraft.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.