Fru talman! I Samuel Becketts pjäs
I väntan på Godot
väntar karaktärerna tröstlöst, genom hela pjäsen, på att något ska hända - att Godot ska komma. Som politiker med stort klimatengagemang har man stor förståelse för den frustration som karaktärerna i pjäsen, Vladimir och Estragon, ger uttryck för när ingenting händer och Godot aldrig kommer. Precis som Vladimir och Estragon har vi väntat, väntat och väntat på att regeringen någon gång ska göra något åt Vattenfall och de stora utsläpp som bolaget ger upphov till, att man skulle komma med någon form av förslag som skulle minska Vattenfalls utsläpp av koldioxid. Och precis som i pjäsen har ingenting kommit.
I snart fyra år har regeringen, med Maud Olofsson som ansvarig minister, suttit passiv och inte tagit fram de åtgärder som krävs. Under hela denna mandatperiod har Miljöpartiet kämpat för att få en ändring till stånd. Bara sedan 2006 har vi skrivit ett tjugotal motioner som kräver ändrad styrning av Vattenfall. Vi har varit med i ett stort antal interpellationsdebatter här i kammaren, både jag och andra miljöpartister, och ställt krav på den ansvariga ministern att göra något. Vi har tagit upp detta i mängder av skriftliga och muntliga frågor.
Jag har personligen deltagit på alla Vattenfalls bolagsstämmor och ställt krav både på bolaget och på ägarrepresentanten att man ska ändra inriktning. Vi har också debatterat frågan här i kammaren och i tv, radio och tidningar.
Under hela perioden har regeringen svarat med tystnad. Man har varit passiv, avvaktande och ointresserad.
När jag i näringsutskottet för några månader sedan frågade Maud Olofssons statssekreterare Ola Alterå varför regeringen inte har kommit med nya ägardirektiv eller gjort något för att styra Vattenfall svarade han: Regeringen har prioriterat andra frågor. Det var ett ärligt svar, men det var en stor besvikelse och ganska häpnadsväckande att regeringen öppet säger att man prioriterar andra frågor än att styra det största statliga bolaget. Man prioriterar annat än att åtgärda de mer än 100 miljoner ton utsläpp som bolaget har varje år.
Under den här mandatperioden, under regeringens passivitet, har Vattenfall självt inte varit stilla. Tvärtom har utsläppen från Vattenfalls elproduktion ökat för varje år som har gått med den borgerliga regeringen. Man har ökat sina utsläpp kontinuerligt, och regeringen har inte åtgärdat det.
Som om inte detta var nog har man dessutom gjort ett av de största köpen i Sveriges historia. Man har investerat 100 miljarder kronor i bolaget Nuon, som är ett fossilbaserat energibolag som till och med har större utsläpp per kilowattimme än Vattenfall hade från början, vilket kommer att öka Vattenfalls utsläpp med ytterligare mellan 10 och 15 miljoner ton varje år - en kraftig ökning av koldioxidutsläppen i stället för en minskning.
Man har tagit fram en investeringsplan, som vi har hört tidigare i debatten, som bygger på att man till 75 procent investerar i fossil energi och att man inte gör en omställning mot förnybar energiproduktion.
För att verkligen cementera sitt dåliga rykte i Europa har Vattenfall till och med gått så långt att man har stämt tyska staten för att man har tyckt att man har fått för höga miljökrav på sig när man har börjat bygga ett nytt kolkraftverk i Hamburg.
Allt det här har skett med regeringens goda minne, regeringens passiva godkännande. Effekten har blivit att kritiken mot Vattenfall har varit enormt hård, inte minst i Tyskland. Vattenfall har tappat en kvarts miljon kunder på grund av att man har misskött sig, helt enkelt.
Men regeringen har inte gjort någonting. Regeringen har passivt accepterat att Vattenfall investerat sig djupare och djupare ned i kolberoende och ökande utsläpp.
Och nu, fru talman, med tre månader kvar till valet, kommer då den omtalade propositionen med ändrat uppdrag till Vattenfall.
Fru talman! Efter att regeringen tänkt efter i tre år och nio månader kunde man förvänta sig att regeringen skulle komma med några förslag som kraftfullt kan ändra inriktningen för Vattenfalls verksamhet och sänka Vattenfalls utsläpp eller förslag som innebär att man förbjuder dem att bygga ny kolkraft eller liknande. Men, nej, några sådana krav finns inte med i regeringens styrdokument.
I stället går man åt det motsatta hållet. Man väljer att ta bort kravet på att Vattenfall ska vara det ledande bolaget i omställningen till förnybar energi och sänker ambitionsnivån till att kravet ska vara att det ska vara ett av de jämförbara bolag som leder utvecklingen mot miljömässigt hållbar energiproduktion.
När man läser handlingarna är det tydligt att det handlar om jämförbara bolag, vilket innebär att det är den handfull bolag som är bland de största energiproducenterna i Europa, som alla är ungefär lika dåliga och som alla har ungefär lika stora utsläpp.
Att regeringen sänker sin ambitionsnivå så till den milda grad att man tycker att det är helt okej att man ska vara ett av de jämförbara bolagen när det gäller miljöomställning är skrämmande. Man tar sig för pannan. Vilken styrning är det? Med den här styrningen räcker det för Vattenfall att visa upp att det finns några andra stora bolag som är ännu sämre, som har ännu högre utsläpp. Då har man uppfyllt regeringens krav.
I stället för att skärpa kraven på Vattenfall, efter fyra års regerande, sänker man kraven. Om jag hade varit borgerlig företrädare här i dag hade jag haft en skammens rodnad på kinderna inför att stå för ett sådant undermåligt förslag till styrning av Vattenfall.
Någonstans måste man fråga sig, fru talman: Hade regeringen, med Maud Olofsson i spetsen, i den här frågan egentligen någon ambition att minska Vattenfalls utsläpp? Det sade man faktiskt under den förra mandatperioden, och det sade man i valrörelsen.
Om regeringen hade det kan man konstatera så här i efterhand att regeringen totalt har misslyckats med den uppgiften. Man har misskött sitt uppdrag. Om man inte hade den här ambitionen från början är det mer förståeligt hur styrningen har varit. Men då har man å andra sidan vilsefört väljarna och offrat Sveriges goda rykte i klimatfrågan på kuppen.
Det går kanske att få ett besked från regeringspartierna här i dag: Har man någon ambition när det gäller Vattenfall, eller har man det inte?
Fru talman! Jag tycker att det här ärendet, hur man har hanterat Vattenfall, är ett tydligt tecken på regeringens tvehågsenhet, tveksamhet, i klimatfrågan generellt. I stället för att vara ambitiös, ta rejäla kliv framåt, se till att minska våra utsläpp rejält och se till att man kan uppnå högt ställda klimatmål är regeringen tvehågsen, rädd och tassar fram. Så har man gjort även i fallet Vattenfall.
Fru talman! Vi i de rödgröna partierna är däremot eniga om att vi ska ha en tydlig styrning av Vattenfall. Vi ser stora problem med ett bolag som helt ägs av staten och som har en sådan enorm och ökande klimatpåverkan. Vi är beredda att göra någonting åt det.
Vi i den rödgröna oppositionen är överens om att Vattenfall inte ska bygga några nya kärnkraftverk eller kolkraftverk, som man har gjort under den här regeringens tid. Vi är överens om att Vattenfall ska jobba ännu hårdare för ökad energieffektivisering, både i Sverige och i Europa.
Vi i de rödgröna partierna är överens om att bolaget ska minska sina utsläpp av växthusgaser kontinuerligt, till skillnad från under den här regeringens tid när de har ökat utsläppen varje år.
Vi i den rödgröna oppositionen är överens om att Vattenfall ska arbeta mot målet att bolagets energiförsörjning helt ska basera sig på förnybar energi och inte på fossila bränslen eller kärnkraft.
Fru talman! Jag vill säga att budskapet till väljarna i den här debatten är tydlig. Vill man sluta att vänta på Godot och vill man sluta vänta på en regering som vill och som kan styra Vattenfall ska man rösta fram en rödgrön regering i valet i september. Annars lär man likt Vladimir och Estragon i pjäsen få vänta länge, mycket länge, på en effektiv styrning av Vattenfall.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till den rödgröna reservationen.