Fru talman! För Liberalernas del vill jag börja med att yrka bifall till reservation nr 1 som handlar om att avslå propositionen i dess helhet.
Liberalerna välkomnar att både konsumenter och investerare ställer krav på att företag tydligt redovisar sitt arbete med hållbarhet. Hållbarhetsfrågorna har flera dimensioner, men de handlar till exempel om hur företaget ska arbeta för att ta relevanta miljöhänsyn, säkerställa goda arbetsvillkor, motverka korruption, att det finns tillgänglighet för personer med funktionshinder och att man säkerställer alla typer av mänskliga rättigheter. Frågan i detta sammanhang här i kammaren handlar därför inte om ifall det ska finnas någon hållbarhetsrapportering över huvud taget utan om det ska finnas det.
Hållbarhetsrapportering förekommer redan, och Liberalerna välkomnar verkligen den utvecklingen, och jag ska ge ett väldigt tydligt exempel.
Tre av fyra bolag som är registrerade på Stockholmsbörsen i dag redovisar sina klimatutsläpp. Det har varit en väldigt bra utveckling under senare år. Att det sker en hållbarhetsrapportering även utan tvingande lagstiftning ser vi redan.
Företagens rapportering om hållbarhet och mångfaldspolicy
Den aktuella frågan handlar i stället om hur mycket av hållbarhetsrapporteringen som ska regleras genom tvingande lagstiftning. Vi från Liberalerna är kritiska till att regeringen väljer alltför långtgående tvingande lagstiftning utöver vad EU-direktivet kräver.
Jag tror att de flesta känner till att vi Liberaler tror på att ett starkt EU-samarbete gör Sverige starkare och mer konkurrenskraftigt. För oss bygger EU:s inre marknad på lika konkurrens - ett samarbete som bygger på lika villkor att konkurrera för företagen oavsett vilket land man kommer ifrån.
När det kommer till implementeringen av detta EU-direktiv om hållbarhetsrapportering lider den rödgröna regeringen av vad jag och många andra liberaler kallar för ett bäst-i-klassen-komplex. Miljöpartiet och Socialdemokraterna tar varje chans de får att byråkratisera och fördjupa de direktiv som EU föreslår. Men då missar man ju hela poängen med EU-direktiven och med att ha en gemensam inre marknad. Poängen är att man ska ha samma villkor och förutsättningar för alla företag, oavsett om det är ett svenskt, rumänskt, tyskt eller grekiskt företag. I ett försök att vara bäst i klassen blir den rödgröna regeringen faktiskt sämst i klassen. Låt mig då förklara varför!
Man kan sammanfatta Socialdemokraternas och Miljöpartiets generella sätt att se på EU-direktiv ungefär så här: Fler svenskar och fler svenska företag ska omfattas av direktiven än vad EU-länderna kommit överens om. Tuffare spelregler ska ges till svenska företag än vad EU-länderna har kommit överens om. Fler myndigheter ska kontrollera de svenska företagen än vad EU-länderna har kommit överens om. Det ska kosta mer för svenska företag än vad det ska kosta för andra EU-länders företag.
Detta är vad man inom EU-sammanhang kallar för gold-plating. Man försöker att vara bäst i klassen, men i stället sätter man inre marknaden ur spel. Svenska företag får mycket sämre spelregler att arbeta med än vad andra företag får. Tyskland och Finland kommer nu att införa EU:s minimikrav medan Sverige tvingar dubbelt så många företag att hållbarhetsrapportera än vad Tyskland totalt gör, trots att Tyskland har 90 miljoner invånare och Sverige snart har 10 miljoner invånare.
Vad den rödgröna regeringen inte förstår är att Sverige nu i stället är sämst i klassen. Nu får helt plötsligt minst 1 400 mindre svenska företag en fördyrande rapportering på halsen. Regeringen kan inte heller precisera hur mycket detta kommer att kosta. I propositionen anger man mellan 100 000 kronor och 1 miljon kronor. Enligt Svenskt Näringsliv uppgår kostnaden till mellan 1 och 2 miljoner kronor, vilket konkurrenterna i Europa inte behöver betala. Det är inte bra för konkurrenskraften och det är inte heller bra för Sverige. Det gör mig också lite irriterad att det inte finns någon analys i propositionen av vad detta innebär för de berörda företagen.
Jag skulle därför vilja att Socialdemokraternas representant förklarar detta i sitt anförande. Jag märker att Miljöpartiet inte ens har behagat att komma hit till kammaren i dag, trots att man har fem sex fler ledamöter än vad Liberalerna har. Om Miljöpartiet inte ens bemödar sig att komma hit och ta en debatt i frågan undrar jag varför de lägger fram ett förslag i kammaren.
Företagens rapportering om hållbarhet och mångfaldspolicy
Jag vill också poängtera att de flesta börsföretag, utom de minsta, redan i dag lämnar någon form av frivillig hållbarhetsrapportering, oftast baserad på de riktlinjer som utarbetats av den internationella organisationen Global Reporting Initiative. Man bör också nämna att många företag genom annan lagstiftning, till exempel redovisningslagen, redan har krav på rapportering inom många av de områden som liknar de krav som nu förts fram.
Det har över huvud taget inte framförts några argument i propositionen eller från de rödgröna om vad det är som bevisar att de krav som redan finns inte är tillräckliga.
Vi från Liberalerna anser därför att kravet på hållbarhetsrapportering ska avgränsas till att omfatta de företag och koncerner som ändringsdirektivet kräver. Därför säger vi i Liberalerna nej till propositionen. Vi anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med ett nytt förslag som bara omfattar dessa företag.
Jag vill också i sammanhanget nämna att Liberalerna har motionerat i riksdagen om att vi vill ha en regel in - en regel ut. Sverige bör alltså införa en lagstiftningsprincip som innebär att varje ny betungande administrativ regel som beslutas i riksdagen ska motsvaras av att man tar bort en annan betungande administrativ regel. Det har redan länder som Tyskland, Kanada och Storbritannien infört, och vi kommer att driva den här frågan i Sveriges riksdag och i Europaparlamentet. Jag tror att det är väldigt viktigt för svenskt företagande och vår konkurrenskraft.