Fru talman! Jag tackar socialtjänstministern för svaret på interpellationsfrågan.
Regeringen hade redan innan denna fråga kom i dagen ett lågt förtroende i funktionshinderspolitiken, och det förtroendet har nu blivit ännu lägre. Det gäller förstås funktionshinderspolitiken i allmänhet men den personliga assistansen i synnerhet.
Funktionsrättsrörelsen väntar fortfarande på en kvalitetssäkring av behovsbedömningen inom assistansen, på ett samlat huvudmannaskap inom assistansen, på att stärkt rätt till personlig assistans – ett beslut vi fattat i riksdagen tidigare – ska bli verklighet så som intentionen var samt på att man ska komma till rätta med föräldraavdraget inom den stärkta rätten till personlig assistans. Funktionsrättsrörelsen väntar dessutom fortfarande på ett stopp för de orimliga återkrav som ställs mot enskilda individer inom personlig assistans från Försäkringskassans sida.
Som lök på laxen kom så beskedet i samband med budgeten i år att det inte blev någon indexering, det som assistansföretagen och de assistansberättigade väntat på under hela året från den 18 september 2024 när socialtjänstministern tillsammans med övriga Tidöpartier presenterade att man nu skulle utreda frågan om en indexering och komma med ett förslag innan budgeten för 2026.
Senast under Almedalsveckan sa ministern: Det här arbetet pågår just nu, och det kommer naturligtvis att presenteras i samband med att vi presenterar hela budgeten för 2026. Så, fru talman, uttryckte sig ministern ordagrant i tältet hos assistansföreningen JAG. Men det blev ingen presentation. Det blev ingenting.
I stället blev det förnekelse från regeringen. Finansministern säger att man inte har lovat detta över huvud taget, och så går man in och rättar i Powerpointpresentationen från presskonferensen den 18 september 2024 och förklarar att det som sades på den presskonferensen inte riktigt var det man menade. Det var egentligen fel.
Jag har aldrig varit med om maken – jag undrar om talmannen har varit med om maken, som ändå har många fler år bakom sig i riksdagen – till att Regeringskansliet går in och korrigerar och rättar till i gamla Powerpointpresentationer för att dessa inte stämmer överens med hur verkligheten hos regeringen har utvecklat sig.
Varför behövs då ett index? Det behövs för långsiktighet inom assistansen, för stabilitet och för förutsägbarhet. Det behövs också för att värna de seriösa assistansföretagen. I dag brottas man nämligen med dålig lönsamhet. Vårdförbundet har räknat ut att assistansföretagen har rörelsemarginal på ungefär 1,6 procent, vilket är långt under vad som är rimligt. Kommunerna ligger 30 procent högre i kostnad för motsvarande assistans som assistansföretagen. Detta riskerar att dra undan mattan för de seriösa – när man inte indexerar, när man inte ger förutsägbarheten och när man räknar upp assistansersättningen väldigt lågt inför 2026.
I centrum står förstås de som behöver assistansen. Detta är en frihetsreform. Det handlar om självbestämmande. Det handlar om delaktighet. Det handlar om att ge dessa människor möjlighet att behålla den valfrihet de har i dag. Saboterar man assistansen kommer man inte att lyckas med det.
Vart tog indexeringen vägen?