Fru talman! Lagutskottets betänkande LU3 som
har titeln Talerätt för vissa utländska konsumentor-
gan handlar om hur utländska organ kan företräda sitt
lands konsumentintressen i svensk domstol. Det är en
ganska vilseledande titel eftersom det också handlar
om hur svenska konsumenters rätt ska skyddas i and-
ra länder - inte helt oväsentligt.
Riksdagens inflytande över ett sådant här direktiv
är minimalt. Det antogs den 1 maj 1998 och ska vara
genomfört den 1 januari 2001 i medlemsländerna.
Vi har här ytterligare ett ärende där riksdagen inte
ges tillräckligt rådrum. Hur kan det komma sig att det
tar två och ett halvt år för regeringen att penetrera
frågan, medan man i dag, den 6 december 2000, har
15 arbetsdagar till dess att lagen ska träda i kraft?
Jag har tidigare i denna talarstol å det högljud-
daste protesterat mot den mycket begränsade tid som
riksdagens ledamöter har för att diskutera frågor som
överlämnats från EU. Hur ska människor få rådrum
att rätta sig efter svensk lag under sådana här förhål-
landen, för det är väl för människorna som vi stiftar
lagarna?
Mitt intryck är att direktiven från EU har stora
brister. Man kan undra varför. Det kan uppenbarligen
inte bero på att man hastar fram direktiven i EU. Fort
går det ju inte. Det måste alltså bero på någonting
annat. Avtalsrätten är lika i hela världen men den
juridiska begreppsapparaten kan skilja. Vid en jämfö-
relse mellan olika länders lagstiftning visar det sig
ofta att resultatet blir detsamma, även om vägarna dit
är olika.
Dåligt genomtänkta direktiv skapar problem. Juri-
diken ska naturligtvis spegla politiska ställningsta-
ganden men inom just avtalsrätten handlar det om
tydliga regler, trygghet och förutsägbarhet - för alla
parter.
En vild gissning rörande svårigheten att få tydliga
direktiv gäller själva tillvägagångssättet. Om man ska
kompromissa fram ett direktiv ligger det i farans
riktning att resultatet blir urvattnat och otydligt, något
som definitivt inte gagnar syftet men som är det när-
maste man kan komma målet.
Jag är övertygad om att man, kanske den hårda
vägen, tvingas lyfta juridiken över politiken och na-
tionernas redan befintliga lagar för att få det bästa
resultatet. Man borde kräva att regler skapas för att
åstadkomma den bästa lagen, vid klokhetens nuva-
rande ståndpunkt, för att lösa problem och tvister
inom ämnet. Under tiden fram till denna klarsyn
måste vi stå ut med otydliga direktiv.
Fru talman! Direktivets syfte är att skydda kon-
sumenter och också att skydda den inre marknadens
funktion. Att detta nämns i ett sammanhang stöder
min tes att det som är bra för marknaden också är bra
för konsumenten.
Direktivets syfte är alltså att stärka både konsu-
mentskyddet och den inre marknadens funktion. Då
får man inte glömma den senare delen i satsen därför
att man är så uppfylld och besjälad av konsumentens
rätt. Det skadar konsumenten om den inre markna-
dens funktion skadas eller hämmas. Fri handel ger
lägre priser, större konkurrens och ett större behov av
att värna om konsumentrelationer.
Fru talman! En av anledningarna till min kritik av
direktivet är att lagvalsfrågan inte är löst. Ska ur-
sprungslandets lag eller effektlandets lag tillämpas?
Där ger man ingen ledning i direktivet. Detta är i och
för sig ett bevis på det som jag förut kritiserade - det
här är inte det bästa förslaget, utan det här är det för-
slag som man lyckades ena sig om.
Man kunde alltså inte enas om att välja det ena
eller det andra. Därför kommer rättsosäkerheten att
sprida sig och det är verkligen inte till gagn för kon-
sumenterna - rena Lidbomeriet med andra ord.
Nyligen antog EU ett e-handelsdirektiv som också
är ett under av suddigheter och krångliga regler. Man
lyckades emellertid enas om att sändarlandets regler
ska gälla, något som vi moderater förordat.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms uni-
versitet har i sitt remissvar samma uppfattning som vi
moderater, nämligen att det är en svaghet att direkti-
vet inte innehåller någon lagvalsregel. Man anser
också att dessa frågor ska överlämnas till rättsskip-
ningen för besvarande. Där har vi inte samma upp-
fattning. Risken finns att man inte vet vad som gäller
förrän om fem tio år när tillräckligt många mål gått
ända upp i högsta rätt.
Utskottets majoritet hävdar diplomatiskt att skulle
det visa sig att avsaknaden av en lagvalsregel medför
olägenheter, kommer regeringen i lämpligt samman-
hang att agera för att få till stånd en ändring eller
tillägg i direktivet. Så lämnar utskottet ifrån sig denna
svåra nöt fortfarande oknäckt.
I en tillvaro där marknadsföring och handel allt-
mer sker via Internet blir situationen orimlig om ef-
fektlandsprincipen tillämpas på handel som inte sker
via Internet och sändarlandsprincipen gäller om han-
deln sker över nätet. Då är också risken stor att det
missgynnar marknadens funktion.
Nu, fru talman, kommer jag till en annan fråga
som är viktig i sammanhanget: Vem ska nu få föra
talan för kollektivet de svenska konsumenterna som
på något sätt har kommit till skada genom ett sälja-
rens beteende i ett annat EU-land? Ja, vem ska ha
denna viktiga uppgift för ett helt folk, som ju alla är
konsumenter?
Jo, det kan varje organ eller organisation som ve-
derbörligen inrättats i enlighet med svensk lag och
som har ett berättigat intresse av att säkerställa att
man följer de bestämmelser som nationellt genom-
förts på grund av direktiv i en bilaga till förbudsföre-
läggandedirektivet. Glasklart, eller hur?
På regeringens förslag ska regeringen besluta vil-
ka organisationer som ska fullgöra denna uppgift i
Sveriges konsumenters namn och för Sveriges kon-
sumenters räkning.
Mot detta har vi moderater reagerat. Vi anser att
det är här i riksdagen som det ska bestämmas vem
eller vilka som får föra talan i andra länder för skada
som tillfogats svenska folket. Vi anser att det är oklart
vilka kriterier som ska gälla för att ett svenskt organ
ska anmälas. Det enda som står i propositionen är att
man inte kommer acceptera vare sig företag eller
företagsorganisationer och att organisationer som har
ont om pengar inte göre sig besvär. Utskottets majo-
ritet menar att det hade varit ändamålsenligt om rege-
ringen hade redovisat sin syn på frågan om vilka
organ som bör komma i fråga för anmälan till kom-
missionen. Där finns tydligen en samsyn, som inte
resulterat i ett gemensamt agerande. Vi moderater
anser att regeringen bör ges i uppdrag att lägga fram
förslag till riksdagen som sedan beslutar.
Slutligen vill jag säga några ord om i vilken in-
stans frågorna ska ligga. Regeringen anser sig, enligt
betänkandetexten, tvingad att skapa en allmän pro-
cessuell speciallag och säger sig inte kunna komplet-
tera de enskilda lagarna i svensk rätt. Man kan undra
om det är av tidsbrist eller av något annat skäl som
man överför till specialdomstol sådant som mycket
väl kan handläggas i allmän domstol.
I detta sammanhang vill jag nämna att vi mode-
rater i ett särskilt yttrande påpekat att vi i motion
JU413 framfört vår åsikt, att Marknadsdomstolen
liksom alla specialdomstolar bör avskaffas. Vi anser
att det går att överföra Marknadsdomstolens arbets-
uppgifter till de allmänna domstolarna.
Fru talman! Detta betänkande är litet och tunt men
innehåller viktiga förhållningssätt som jag tror får
betydelse i framtiden. Därför har vi reserverat oss
mot behandlingen, och jag yrkar bifall till reservation
1 i mom. 2.