Fru talman! Jag vill tacka för svaret. När statsrådet och jag träffades för ungefär ett halvår sedan var det just för att överlämna slutbetänkandet från Senior 2005. Där har vi på drygt på 1 800 sidor tecknat en bild av ett samhälle som på mycket viktiga punkter kommer att vara annorlunda än det samhälle vi har i dag. Det beredningen säger, enigt över partigränserna, är att det finns skäl att känna en allvarlig oro över hur väl förberett Sverige verkligen är för att möta de demografiska förändringar som vi redan är inne i och som kommer att accelerera.
Beredningen tar upp förändringens påverkan på snart sagt alla sektorer i samhället, men nu handlar det om det som vi ibland kallar för "ålderism". Man kan fundera på vad det uttrycket står för, men en uttolkning skulle kunna vara att "ålderism" är stereotyp av föreställningar eller diskriminering som utgår från ålder. Så brukar man definiera begreppet. Att motverka den här negativa "ålderismen" handlar om att se över regelverk och lagstiftning men också allas våra attityder. Inte minst gäller det språkbruket, även i offentliga texter.
Beredningen har bland sina hundra förslag bett Regeringskansliet att se över hur man uttrycker sig - för att bara ta ett exempel. Från att ena dagen vara arbetsför kan man nästa dag i officiella texter se sig vara förvandlad till en försörjningsbörda. Visst påverkar orden vårt tänkande.
I min interpellation har jag ställt frågor. Den första är på vilket sätt regeringen vill motverka en tilltagande negativ "ålderism" i samhället. Den andra gäller diskrimineringslagstiftningen.
Först har jag en liten undran innan jag kommer in på lagstiftningen: Hur ser statsrådet på "ålderism" i en mera övergripande mening?
Det är ganska uppenbart att vi har ett samhälle som präglas av ungdomskultur. Exemplen skulle kunna hämtas från många olika områden. Det gäller inte minst mediebilden av äldre. Äldre får knappast någon medieuppmärksamhet över huvud taget, och när det sker uppträder äldre i två skepnader. Den ena skepnaden är som den drabbade, kanske främst som offer för skandaler i vården och så vidare. Alternativet kan vara att man återfinns i kategorin "Titta vad jag kan, trots min ålder". Det kan handla om att springa maraton eller något annat krävande. De två skepnaderna är alltså drabbad eller duktig.
Den negativa "ålderismen" drabbar enskilda människor, och den innebär ett resursslöseri i samhällsliv och arbetsliv. Och för att vara lite personlig: Både statsrådet och jag tillhör de privilegierade människor som är efterfrågade i olika sammanhang. Våra almanackor är ganska välfyllda. Det måste innebära att det finns andra som tycker att vi har något att bidra med. Men för oss båda tickar klockan mot en magisk punkt, pensioneringspunkten, där vi sorteras in bland de före detta, bland de pensionerade.
Så är attityderna inom snart sagt alla sektorer i samhället. Vi behöver bara räkna antalet ledamöter över 65 år i den här kammaren. Det förhållandet återspeglar långt ifrån situationen i samhället i övrigt.
När vi lämnade över vårt betänkande i december förra året sade jag vid kaffebordet att det skulle fungera som en karta på statsrådets och hela regeringens bord, en karta att orientera efter in i ett i långa stycken annat Sverige än dagens.
Jag undrar: Delar Lars Engqvist min oro för effekterna av en negativ "ålderism" i samhället? Och vad kan vi i så fall göra för att motverka den utvecklingen? Vi kan göra det genom attitydbildning och också genom lagstiftning. Lagstiftningen ska jag be att få återkomma till i mitt nästa inlägg.