Fru talman! Det vore mig fjärran att säga nej till en noggrann utredning, särskilt när det gäller lagstiftning. Men man måste ändå göra en liten reflexion och undra vad det var som hände på våren 2002 när frågan ändå var ganska långt framme enligt statsrådet Mona Sahlin. Vad var det som hände den våren som föranledde tre års utredningsarbete till mellan 2002 och 2005? Det är inte alldeles lätt att genomskåda det.
Det handlar i hög grad om attityder, men det handlar också om lagstiftning. Det är ändå regeringen som måste ta initiativ till att stifta en lag. Nu är det så på det här området, kanske till skillnad mot en del andra, att riksdagens partier är överens. Jag vet att regeringen har problem med att få igenom vissa av sina lagförslag, inte minst i det utskott som jag finns i, och det kan finnas anledning att sega med frågorna. Men i det här fallet finns det faktiskt en enig riksdag som skulle kunna vara beredd att ta ett sådant här beslut. Därför är det fortfarande för mig ogenomträngligt och oförståeligt vad det är som har föranlett tre års extra utredningsarbete, mellan åren 2002 och 2005. Varför ska det ta mellan sex och sju år för Sverige, till skillnad från många andra europeiska stater, att implementera den här EU-stadgan i sin lagstiftning? Det kan ju knappast bero på något politiskt motstånd. Det kan knappast bero på att detta inte behövs. Det måste bero på att det har hamnat i bakvatten någonstans i Regeringskansliet, och det beklagar jag.