Fru talman! Det är ofta - kanske nästan alltid - spännande att diskutera med Sven Brus. Grundläggande är att vi har samma uppfattning om olika problemställningar.
När vi talar om "ålderism" vill jag dock göra ett tillägg. Problemet när det gäller äldre är att vi i själva verket har en kluven kultur. Vi i likhet med de flesta kulturer har en blandad hållning till de äldre. Vi möter de äldre med föreställningen att de representerar både visdom och skröplighet. Vi visar respekt i vissa sammanhang och uppenbart förakt i andra. Vi ser ålderdomen som representant för både prestige och lidande.
Det är ganska typsikt för de flesta kulturer att vi inför åldrandet förhåller oss kluvna. Det bör man tänka på. Väldigt många äldre människor som jag möter berättar hur de i allt väsentligt möts med respekt av sin omgivning och av samhället, medan andra äldre människor kan uppleva att de bara möts av bristande respekt eller kanske rentav ibland av förakt.
När vi talar om attityder till äldre - och det skildras mycket väl av Senior 2005 - handlar det naturligtvis om att i större utsträckning vidga den attityd som handlar om respekt för erfarenhet och för kunskap och att möta äldre människor som fullgoda, fullvärdiga samhällsmedborgare.
Men när vi talar om lagstiftning handlar det om att vara mycket precis, nämligen att se till att ålder i sig - oavsett om det är fråga om hög eller låg ålder - inte får vara ensamt utslagsgivande när det gäller att bedöma arbete, möjligheter att skaffa sig utbildning eller att delta i samhällslivet. Det måste vara den grundläggande strävan. Diskussionen handlar om möjligheten att införa en lagstiftning mot diskriminering på grund av ålder. Nu finns det en utredning som arbetar med detta, och den ska återkomma med sina förslag.
Just diskussionen om läkarna är ett ganska bra exempel på detta. Den åldersgränsen är grundad på en rättighet. Vem som helst får ju syssla med sjukvård. Det finns inte någon åldersgräns för läkare att syssla med sin verksamhet. Det finns ingenting som säger att en läkare - hur gammal han eller hon är - inte ska kunna skriva ut recept till sina patienter.
Vad det här handlar om är hur länge man ska ha rätt att få ersättning av det offentliga systemet, och i huvudsak handlar det om de som arbetar på den nationella listan. Där hade vi tidigare en gräns på 65 år. Vi har höjt den till 67 år och nu senast till 70 år.
Det är möjligt att man så småningom ska prova att inte ha någon gräns över huvud taget. Vi har tagit ett steg i rätt riktning. Men det grundar sig inte på att läkare inte har rätt att vara läkare, utan det grundar sig helt enkelt på att man inte har en evig rätt att få ta del av det offentliga ersättningssystemet. Det kan ju diskuteras i vilken mån detta ska uppfattas som diskriminerande eller inte. Men här är vi i alla fall på rätt väg. Vi har förändrat systemet.