Fru talman! Först vill jag säga till Bo Bernhards-
son att det i och för sig inte är svårt att säga att det
regionala och lokala samarbetet blir mer och mer
betydelsefullt. Som jag har uppfattat situationen ligger
ändå grunden för det lokala arbetet i kommunerna.
Det är där som stommen ligger för mycket av det
arbete som görs regionalt.
Som en fortsättning på detta kan man fråga varför
regeringen valde att dela på frågorna och ge en utökad
remisstid för de frågor som rör kompetensfördelning.
Det hade delvis att göra med detta som ni själva be-
skriver, nämligen att man i Skåne förvisso är förhål-
landevis överens, också mellan kommunerna. Men
situationen är inte likadan runt om i landet. Tvärtom
har det i Regionberedningens släptåg också dykt upp
en diskussion som i hög grad handlar om kommuner-
nas förhållande till denna regionala samverkan, vilken
på olika ställen i landet har beskrivits på litet olika
sätt.
Vi menade då att det är rimligt att vi genomför det
här i två olika tempo. Då ger vi en rimlig chans till en
vettig diskussion ute i landet om kompetensfrågorna
men separerar länsgränsdiskussionerna så att inte
denna mer formella diskussion blir lidande av en
diskussion om kompetensfördelningen. De här två kan
faktiskt köras på två olika spår.
Jag har vid kontakter med Skånestyrelsen sagt att
det nog inte är någon tvekan om att just Skåne lämpar
sig för försöksverksamhet just därför att man, vilket
åtminstone är mitt intryck, är så pass överens. Där-
emot är jag inte alldeles säker på att tiden är mogen
för en slutsats vad gäller nationen i sin helhet när det
gäller kompetensfördelningsfrågorna mellan exem-
pelvis stat och ett eventuellt regionalt organ. Men
varför då inte nyttja, om jag får använda det uttrycket,
Skåne som försöksplats med tanke på situationen där?
Hur det kan se ut vill jag återkomma till och inte ta
ställning till. Men det vore onekligen att missa en
chans, om man inte gjorde något i den riktningen i
Skåne.
Till Inga Berggren vill jag säga att det är så ordnat
att det är finansministern som ansvarar för kommun-
frågorna. Det gör att jag i formell mening måste hän-
visa till finansministern i det här fallet. Men jag tror
att jag vågar säga så pass mycket som att de signaler
som har kommit från Finansdepartementet och fi-
nansministern har varit positiva till ett arrangemang
med ett stort landsting i Skåne. Men för ordningens
skull vill jag ändå säga att den diskussionen bör föras
med finansministern.
Inga Berggrens fråga om uppgifter kontra läns-
sammanslagning har jag egentligen svarat på genom
att jag svarade på Bo Bernhardssons fråga om varför
vi delade på det. Jag tror att om man skall slå samman
de två länen i Skåne, så tjänar alla inblandade parter
på att det går så fort som möjligt, därför att det hand-
lar om personalansvar, planering m.m. Att en sam-
manslagning måste föregås av bl.a. diskussioner i en
organisationskommitté är det väl ingen tvekan om,
men jag tror att det vore olyckligt att dra ut på det i tid
därför att det lätt skapar onödiga störningar i det ad-
ministrativa arbetet. Det är jobbigt för personal att
vänta på besked om vilka som skall få vara kvar osv.
Börje Nilsson, jag uppfattade inlägget som ett
budskap om vilken stad i Skåne som skall vara resi-
densstad. Jag väljer i nuläget att avstå från att ha nå-
gon uppfattning i den frågan. Det är en fråga som får
anstå tills allt annat har putsats färdigt. Men visst
kommer regeringen när propositionen läggs fram att
ha en uppfattning om vilken av de städer som nu är
aktuella som skall bli residensstad. Men när vi nu
talar om litet större länskonstruktioner, så öppnar det
också en diskussion för litet nytänkande när det gäller
organisationsstrukturer. Även om man sannolikt och
nödvändigtvis kommer att peka ut en residensstad
skall man nog vara klar över att läget är sådant att det
inte räcker med att ha verksamhet på bara ett ställe.
Så är det ju inte heller i dag i en del större län. Men
jag tror att det finns utrymme för litet nytänkande när
det gäller länsstyrelsens administration, som vi också
skall ta till vara.