Fru talman! Länge var det så i vårt land att många
tyckte att det inte var konstigt att äldre sjuka männi-
skor tvingades dela rum på ett sätt som vi inte tyckte
att våra friska tonåringar skulle göra därhemma.
1984/85 väckte Folkpartiet under dess stora partileda-
re Bengt Westerberg det enkla förslaget att ingen mot
sin vilja skulle behöva bo i flerbäddsrum i särskilt
boende - på t.ex. ålderdomshem eller sjukhem.
Många hade invändningar mot det. Det är kanske
svårt att tro att det är sant, men det är bara att gå till-
baka till pressklippen från den tiden. Då kan man se
att många nog tyckte att det inte var så angeläget. Nu
säger nästan ingen det, och det är ett stort framsteg
som har skett under de här 16-17 åren, men fler-
bäddsboendet har inte försvunnit.
Enligt den senaste statistiken bor ungefär 7 000
personer i flerbäddsrum. Några gör det säkert frivil-
ligt. Det är inget fel med det. Många av oss vill gärna
dela rum med någon annan om vi får välja vederbö-
rande själv, och det kan man förstås också vilja i det
särskilda boendet. Men för många handlar det fortfa-
rande om att de ofrivilligt gör det.
Ett specialproblem dök upp i samband med att vi
gjorde om bostadstilläggen i mitten av 90-talet. Det
handlade om att bestämma om de skulle kunna utgå
även för det som vi i vanliga fall inte betraktar som
en rimlig bostadsstandard i en lägenhet och även om
man delade rum med någon annan och egentligen
bara hade en säng. Bedömningen som gjordes var att
detta under en övergångstid skulle kunna existera i
samband med att man tog bort det ofrivilliga fler-
bäddsboendet. Detta var då 1994. Jag tycker att det
var en rimlig ståndpunkt som kanske skulle kunna
gälla några år till.
Nu skriver vi 2002, och det vi ska ställning till i
dag i det här betänkandet, tillsammans med några
andra punkter, är om det även i framtiden från statens
sida ska planeras för att det ska finnas ofrivilligt bo-
ende i flerbäddsrum.
I en reservation från Folkpartiet, Moderaterna och
Centern säger vi att detta inte är rimligt. Vi vänder
oss emot det och föreslår att det inte ska vara möjligt
i framtiden, men vi är fortfarande så reformistiska att
vi säger att den av oss föreslagna bestämmelsen ska
träda i kraft först fr.o.m. 2005. Det innebär att det
fortfarande är två och ett halvt år kvar. Så även med
det här förslaget, som vi tyvärr inte verkar få en ma-
joritet för, är det ändå fråga om att man skulle kunna
fortsätta att betala ut det här under en tioårsperiod
efter diskussionen om bostadstilläggen 1994.
Jag är, fru talman, närmast förvånad över att inte
utskottsmajoriteten har ställt sig bakom ett så pass
modest yrkande på den här punkten. Detta var en stor
och viktig fråga i valrörelsen 1985, och 20 år senare
bör väl det här ändå kunna genomföras, även med den
långsamma takt som Socialdemokraterna har när det
gäller reformarbete.