Fru talman! Yvonne Oscarsson har frågat om jag
avser att vidta några åtgärder med anledning av det
finns risk för att polisen genom att använda sig av
handmanövrerade videokameror för optisk övervak-
ning vid demonstrationer bryter mot grundlagsenliga
rättigheter och mot Europakonventionen. Hon har
också frågat om jag avser att vidta några åtgärder
beträffande polisens möjligheter att tillgripa massav-
lägsnanden så att personers rörelsefrihet inte begrän-
sas i onödan. Slutligen har Yvonne Oscarsson frågat
om jag avser att ta initiativ till att skynda på utred-
ningen avseende polisens internutredningar, t.ex.
genom att ge tilläggsdirektiv avseende presentation
av delbetänkande i den speciella frågan.
Att förebygga brott och andra störningar av den
allmänna ordningen och säkerheten samt ingripa när
sådana har inträffat hör till polisens grundläggande
uppgifter. I ett större perspektiv kan all polisverk-
samhet sägas syfta till att förhindra brott. I polislagen
finns bestämmelser om polisens befogenheter bl.a.
när det gäller våldsanvändning, tillfälliga omhänder-
taganden, avlägsnanden och kroppsvisitation. I poli-
slagen anges också de allmänna principer som ska
gälla när en polisman verkställer en tjänsteuppgift.
Men regleringen i polislagen är inte uttömmande när
det gäller polisens befogenheter.
Polisens befogenheter under en förundersökning
är reglerade i rättegångsbalken. Men vissa av de me-
toder som polisen använder sig av utanför förunder-
sökningsområdet är inte lagreglerade. Till det områ-
det hör bl.a. polisens metoder för informationsin-
hämtning för att hindra och avslöja brott. För att di-
rekt anknyta till Yvonne Oscarssons fråga kan jag
konstatera att det inte finns något förbud mot att poli-
sen använder sig av öppna eller dolda handmanövre-
rade videokameror för optisk övervakning t.ex. vid
demonstrationer. Det finns å andra sidan inte heller
något positivt lagstöd för metoden. Jag har nyligen
initierat ett arbete inom Justitiedepartementet för att
utforma direktiv till en utredning som bör se över
polisens metoder för informationsinhämtning, vilket
inkluderar nu diskuterad polismetod.
Regeringen beslutade i december år 2000 om di-
rektiv för en parlamentariskt sammansatt kommitté
som ska granska den ordinära tillsynen av polisen och
åklagarväsendet samt internutredningsverksamheten
vid dessa myndigheter. Jag anser att resultatet av
översynen på området bör presenteras i ett samman-
hang, eftersom myndigheternas internutredningsverk-
samhet är en väsentlig del av den tillsyn och kontroll
som sker i verksamheten. En sådan sammanhållen
redovisning gör det också lättare för regeringen och
andra intressenter att göra helhetsbedömningar av
utredningens resultat på detta komplexa och livligt
debatterade område.
Polisens befogenhet att använda våld för att ge-
nomföra en tjänsteuppgift är noga reglerad i polisla-
gen. Det är min och regeringens självklara ståndpunkt
att det är avgörande för människors fortsatta förtro-
ende för offentlig maktutövning att polisen aldrig
överskrider gränserna för sin rätt att använda våld.
Det är emellertid rättsväsendets myndigheter som har
att vidta åtgärder om någon anställd inom polisen har
begått brott eller på annat sätt agerat felaktigt vid sin
tjänsteutövning. I polisförordningen finns det be-
stämmelser om handläggningen av brottsanmälningar
mot anställda inom polisen. Huvudregeln är att en
sådan anmälan omedelbart ska överlämnas till åklaga-
re för prövning om förundersökning ska inledas eller
inte.
En polisman som utför en tjänsteuppgift ska in-
gripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till
åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Det måste
också finnas direkt lagstöd för polisingripanden som
begränsar de grundläggande fri- och rättigheterna
som anges i 2 kap. regeringsformen, dit bl.a. mötes-
och demonstrationsfriheten hör.
Om en polismyndighet har beslutat att ställa in
eller upplösa en allmän sammankomst eller offentlig
tillställning, får en polisman avvisa eller avlägsna
deltagare eller åskådare. En förutsättning för en sådan
åtgärd är att den behövs för att syftet med polismyn-
dighetens beslut ska uppnås. Men det krävs inte att
den som avvisas eller avlägsnas stör den allmänna
ordningen.
Polismyndigheten får ställa in eller upplösa en
allmän sammankomst om polismyndigheten inte har
gett tillstånd till en sådan eller om den hålls i strid
med meddelade föreskrifter eller om polismyndighe-
ten har förbjudit den. Vidare får polismyndigheten
upplösa en allmän sammankomst om det uppkommer
svårare oordning vid själva sammankomsten eller,
som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgiv-
ning. En allmän sammankomst får även upplösas om
den medför avsevärd fara för de närvarande eller
allvarlig störning av trafiken. Det har vidare slagits
fast att en allmän sammankomst endast får upplösas
om mindre ingripande åtgärder har visat sig vara
otillräckliga för att hindra fortsatt lagstridigt handlan-
de, återställa ordningen, skydda de närvarande eller
begränsa störningen av trafiken.
Polisen får avvisa eller avlägsna deltagare i en
folksamling som inte är en allmän sammankomst, om
folksamlingen stör den allmänna ordningen eller
utgör en omedelbar fara för denna. Bestämmelsen
innebär att polisen måste pröva om folksamlingen
som sådan har stört den allmänna ordningen och om
personerna som ingripandet riktar sig mot kan anses
vara deltagare i folksamlingen. Det är i första hand
polismyndigheten som har befogenhet att fatta beslut
om avvisande eller avlägsnande. I brådskande fall får
en enskild polisman fatta sådant beslut.
Allt detta framgår av ordningslagen och polisla-
gen. Det är således noga reglerat i polislagen och
ordningslagen vilka befogenheter polisen har för att
upprätthålla allmän ordning och säkerhet i samband
med demonstrationer. Jag kan för närvarande inte se
att det finns behov av att ändra bestämmelserna. Där-
för ser jag nu inte några skäl för att vidta några åtgär-
der på området.