Fru talman! Jag yrkar bifall till Centerpartiets reservation 4 under punkt 3, som handlar om statens långsiktiga ägande.
Den svenska ekonomin kännetecknas av att vi har en mängd olika företagsformer och typer av ägande. Staten är en aktör bland många. Den grundläggande struktur som det svenska näringslivet kännetecknas av är blandekonomi, vilket har visat sig tjäna landet väl.
Centerpartiet anser inte att det är en kärnuppgift för staten att äga och driva företag, men i vissa fall kan det vara motiverat. Som tidigare har nämnts finns det en inbyggd problematik med statligt ägande i grunden. Det är ett problem att man är både lagstiftare och bolagsägare. Det fanns också en orsak till att man 2010 kompletterade konkurrenslagen med offentlig verksamhet som konkurrerar på privata marknader - där ingår staten. Det skulle knappast ha gjorts om allting vore solidariskt och toppen.
Vi anser däremot inte att vi rakt av ska sälja alla företag. Vi har ju en del statliga bolag som har samhälleliga uppdrag eller som är viktiga ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Det måste man också ta i beaktande. Dessutom är staten en stor bolagsägare och kommer att vara det under överskådlig tid. Då är det viktigt att ägaren driver företagen på ett långsiktigt, professionellt, värdeskapande och hållbart sätt.
Många av de statliga bolagen har jobbat väldigt mycket med klimatomställningen, och de ska vara med och förverkliga Sveriges åtagande i exempelvis Agenda 2030. Vi vet att många bolag gör detta väldigt bra och att de ser både klimatnytta och affärsnytta.
Men Centerpartiets grundsyn är att staten som ägare ska ställa sig frågan om marknaden själv kan lösa den uppgift som ett statligt bolag har. Då ska det prövas. Men likaväl som vi inte kan utesluta försäljningar kan vi inte helt stänga dörren för förvärv eller för att nya bolag startas. Det kan hända att det också behövs, men allt måste prövas affärsmässigt och med samhälls- och marknadsnytta som ledstjärna.
Fru talman! Under en lång tid har vi tyvärr sett hur det har försämrats när det gäller service och arbetstillfällen på landsbygden. Här bär faktiskt staten ett stort ansvar. Jag tycker att vi i större utsträckning skulle kunna använda de statliga bolagen för att komplettera svagare marknader. Staten har faktiskt stora möjligheter att genom sina bolag bedriva en regional utvecklingspolitik, genom framsynt ägarstyrning.
Som ett exempel - detta har jag tagit upp i tidigare debatter, men det är fortfarande lika aktuellt - kan jag nämna SBAB Bank. Det är ett helägt statligt aktiebolag som konkurrerar med andra banker. För inte så många år sedan beslutade SBAB, med dåvarande näringsminister Mikael Dambergs välsignelse, att i praktiken lämna företagskunder norr om Dalälven. SBAB vill med andra ord inte längre ha några företagskunder på landsbygden och i småstäder. Nu är det Stockholm, Göteborg och Malmö samt större tillväxt- eller högskoleorter som gäller. Man kan fundera över varför staten ska äga SBAB när företaget bara finns på fungerande marknader. Frågar ni mig tycker jag inte att det är särskilt solidariskt att halva landet utesluts.
Ett annat exempel som jag funderar över är det statliga riskkapitalbolaget Saminvest, som bildades 2016. Man skulle avveckla Inlandsinnovation AB. 2 000 miljoner var tidigare avsatta i riskkapital för norra Sverige, Värmland och Dalarna. Men redan efter något år började det levas om. Jag kommer ihåg att jag då var väldigt ny i näringsutskottet. Då började både miljöpartister och socialdemokrater tala om hur orättfärdigt det var att satsa hela 2 miljarder på norra Sverige. De pengarna användes ju inte.
Det tar ganska lång tid att informera företag om att man finns och sedan göra nödvändiga investeringar, men detta tog man inte hänsyn till. I stället avvecklade man Inlandsinnovation, och pengarna gick till Saminvest, som nu har sitt säte i Stockholms innerstad i stället för i Östersund, som tidigare.
Vi vet att det i Stockholm och Mälardalsområdet redan finns mycket privat riskkapital, men det gör det inte på landsbygden och i norra Sverige. Där är bankerna inte särskilt angelägna om att låna ut pengar till företagare. Detta märker vi inte minst i coronadagar, då företagare får nej av banken när det gäller lån till företaget. Men banken lånar gärna ut om företagaren tar ett lån på sitt hus i stället, det vill säga privat.
Jag tycker att det är lite märkligt. Nu är det fyra år sedan Saminvest bildades, och inte en enda gång har jag hört vare sig Miljöpartiet eller Socialdemokraterna säga ett enda ord om Saminvests verksamhet. Hur ser det ut med Saminvest - investerar man i hela Sverige? Man har ju har haft ganska många år på sig nu. Jag betvivlar det faktiskt. Eftersom intresset kanske inte varit jättestort tidigare hoppas jag, med detta lilla inspel, att vi i utskottet tillsammans kan bjuda in Saminvest, som kanske kan tala om hur man har satsat på hela Sverige. För det var väl det som var meningen? Annars är det inte särskilt solidariskt, eller hur?
Avslutningsvis måste jag få säga några ord om att de statliga bolagen har en policy, och det finns också en särskild uppförandekod hos en del av bolagen, särskilt hos de större. Sveaskog har, förutom ägarpolicyn från staten, en egen uppförandekod. Där är det viktigt hur man förhåller sig till inte bara beslut som fattas av riksdag och regering utan också till kommunikationen med de människor som man gör affärer med, lokalbefolkningen helt enkelt. Tyvärr måste jag säga att det inte alltid har fungerat jättebra. Jag hoppas verkligen att det bara är några få undantag och att Sveaskog också är noggranna med att implementera sin egen uppförandekod.
Det handlar om jaktarrenden, där folk som har haft arrenden i 50 år helt plötsligt blir av med dem utan att bolaget över huvud taget vill kommunicera med de enskilda. Folk är förtvivlade och ringer till oss riksdagsledamöter. Jag har fått samtal från hela Sverige, så det gäller inte bara något enstaka fall.
Det finns planer på nationalparker som påverkar skogsägare, som blir väldigt oroliga.
Sedan har jag ett annat väldigt bra exempel från Lessebo kommun. Kommunen, fick jag höra alldeles nyss, ville skapa ett nytt industriområde intill sitt befintliga. Då kontaktade kommunen Sveaskog eftersom de ägde marken intill. Kommunen föreslog att man skulle byta mark. Det var alltså 34 hektar ganska stenig mark som kommunen ville ha från Sveaskog, men för att genomföra bytet ville Sveaskog ha tillbaka 87 hektar fin skogsmark. Det tycker jag inte känns särskilt sjyst, särskilt som kommunen har lagt ned åtskilliga miljoner på att iordningställa verksamhetsmarken.
Nåväl. Sedan ska det, när det gäller Lessebo, tilläggas att Arbetsförmedlingen under tiden har lagt ned sitt kontor där, och då är det kanske inte så konstigt att kommunledningen inte tycker att staten tar sitt solidariska ansvar.
Statens bolag ska självfallet drivas med lönsamhet och hållbarhet, enligt de regelverk och instruktioner som finns, men de exempel som jag har tagit upp visar på betydelsen av dialog, det vill säga en dialog som fungerar. Som jag sa tidigare ska det inte bara vara med den som ger ägarinstruktioner utan även med människor i hela landet som direkt och lokalt berörs av företagens verksamheter.